Race report: Stockholm maraton

Vilken morgon. Vilken dag. Vilket lopp. Redan när jag begav mig hemifrån stod termometern på 25 grader. Men – det hade jag ju bestämt mig för att ge blanka tusan i. Ett maraton skulle avklaras – punkt slut.

Till skillnad från alla andra lopp, och framförallt maraton, så hade jag redan när jag vaknade imorse ett slags lugn. Jag visste att jag var förberedd. Jag visste att det skulle bli varmt. Men framförallt – jag visste att jag skulle ta mig i mål.

Loppet var fulltecknat  – 20 000 platser. Runt 16 000 kom till start. Det märktes på tunelbanan kan jag meddela. SÅ många tappra själar!

På väg upp till startfållan slog det mig igen hur jämlikt det blir vid sådana här tillfällen. Jämlikt och könlöst. Kvinnor och män som uträttar sina behov i buskagen. Intill varandra. Så även jag. Man struntar FULLSTÄNDIGT i om det står en man och kissar precis bredvid där jag ogenerat drar ner brallorna. Två till kvinnor kommer och gör mig sällskap. Några ytterligare män ansluter. Det finns INGET somhelst sexuellt med att visa könen såhär – vi ska springa ett maraton. Vi behöver kissa. Frågor på det?

När jag hoppar tillbaka ”in i ledet” så hamnar jag framför en älg. Ja, du vet ju hur jag är – jag kan ju inte låta bli att prata. Falko, som älgen heter, är från Tyskland. Och detta är hans 250:e maraton! Helt galet! Och hans 25:e maraton iförd maskeraddräkt. Älg – såklart – vi är ju i Sverige! Detta möte befäste mitt lugn – det kommer fler maraton! Det finns en hel uppsjö! Minst 250 stycken! Det är ju Falko ett levande bevis på!

Väl framme vid start, så är det varmt. Riktigt varmt. Precis innan nationalsången sjungs, så uppmanas vi att dricka ordentligt – både sportdryck och vatten vid alla stationer längs med banan. Denna uppmaning skall snart visa sig resultera i en något upplopps- och lynchartad stämning vid samtliga vätskestationer de första 15 kilometrarna.
Vi startar. Det är varmt. Det går långsamt. Jag tar det lugnt och känner redan efter 5 km och två armbågsfighter vid vätskekontrollerna och ett stort antal kollapsande medlöpare att; ”Nej, det är inte värt det – jag vill komma i mål”. Jag drar några djupa andetag och bestämmer mig. Nu när jag inte kan persa’ – så ska jag NJUTA! Jag ska fokusera på känslan, att det känns bra, stabilt, starkt och SNYGGT! Och med ”snyggt” menar jag – fokus på god löpteknik hela vägen. Och jag tänker på älgen, dvs. Falko. Det kommer fler maraton.

Därefter så blev det ett ljuvligt lopp. Jag släppte klockan helt! Jag stannade vid ALLA vätskekontroller och åt ALLT som bjöds längs med banan! Saltgurka, banan, druvsocker – rubbet! Tog tre muggar vatten på alla vätskekontroller – en i munnen och två över mig.
Min underbara pappa, dök upp på flera platser längs med banan. Strax innan Djurgårdsbron tog jag mig tid att springa fram och krama om och pussa på honom – det var GULD värt att ha hans stöd – räknar nog till 6-7 ställen totalt. Älskade pappa…

Och jag höll. Oj, vad jag höll. I pulszon 3 genomförde jag detta mitt tredje maraton. Lugnt och fint. SKÖNT! Och definitivt inte med någon sluttid att skryta om! Men efter spurten inne på stadion (ja, det fanns MYCKET kraft kvar i dessa ben vill jag lova!) så kände jag en sådan enorm lycka och glädje!

Vad är ett maraton? I 30-gradig värme? Jo – det är alldeles underbart!
Och förutom det fina ”veteran-bandet” som delades ut till oss som sprungit Stockholm Maraton mer än en gång tidigare, den fina medaljen och ”Finisher-tröjan” så är det absolut finaste bevis jag har på dagens prestation att jag inte har ont NÅGONSTANS.

Inga blåsor under tånaglarna. Inga skavsår. Inget ont när jag traskade ner för trapporna mot Östermalms IP. Ingenting! Jag springer ett maraton till – meddetsamma!

Det här var NJUTBART! För att inte säga alldeles, alldeles underbart! Det är PRECIS det här som löpning ska vara! Precis såhär! Jag lägger det till listan som ett av mina absolut bästa långpass någonsin! Mitt bästa maraton, med personbästa – det får revansch snart. Keep you posted! 🙂

TACK för fantastisk service längs med banan – och ännu mer TACK till alla underbara, stöttande, hejande, hurrande, apploderande åskådare! Det är NI som gör att det här är något av det mest fantastiska man kan uppleva! TACK från hela mitt hjärta!