Ett par dagar kvar. Jag följer väderleksrapporterna slaviskt och förmodligen med samma panikartade känsla som nån som satsat hela sitt sparkapital på något startup som just börsintroducerats. Det svänger. Och det är en ständig pendling mellan hopp och förtvivlan. Jag är inte det minsta orolig för löpningen. Jag är orolig för vädret. För solen. Men mest är jag orolig för värmen.
Att springa ett maraton är påfrestande. Det är jobbigt. Hur vältränad och väl förberedd du än är. Jag känner att jag tränat så bra jag kan. Men det jag inte kan förbereda mig på är hur jag ska klara av värmen. Att springa en eller ett par mil i 25-gradig värme, det är TUFFT. Att springa ett maraton i 30 grader – det är en riktig MARA.
Jag har senaste veckorna försökt anpassa mig genom att vara ute och springa och träna i värmen så mycket det bara gått. Men jag ska erkänna att jag känner mig riktigt illa till mods nu över värmen som väntas på lördag. Och inte nog med att det ska bli varmt. Vi springer när det är som absolut varmast och solen står som högst på himlen.
Det gör mig lite ledsen faktiskt. För jag vet, att om det var ett tufft mål jag satt upp innan – så är det inget emot vad det är nu med de omständigheter som bjuds. Det känns faktiskt inte alls bra… Inte det minsta.
Tio djupa andetag och tillbaka till sinnesro-bönen.; Gud ge mig sinnesro…”