Nya vägar

I tisdags begav jag mig ner till Köpenhamn. Om man bortser ifrån det faktum att jag inte fattar ett ord av vad de säger i Danmark så gillar jag verkligen Danmark och framförallt Köpenhamn skarpt! Men du ska inte tro att jag lagt träningen på hyllan bara för att jag bytt mark under fötterna! 

Nu är ju uppladdningen inför Stockholm Maraton ett faktum. Det är snart dags. Och träningsupplägget blir nu viktigare än någonsin. Så, vid halv sex i onsdags morse begav jag mig ut på det första ”danska” löppasset. Och, precis som ”hemma” så förvånas jag alltid över att jag inte är den enda som är ute vid den tiden på morgonen. Vi var fler som njöt av en underbar försommarmorgon!


En annan sak som blir väldigt påtaglig är ju det här med referenspunkter. När jag springer hemma i ”kända trakter” så har jag ju mina referenspunkter. Jag vet ganska exakt hur långt det är mellan olika platser och hur lång tid det tar att ta sig fram däremellan löpandes. Jag kan lägga upp mina rundor efter vilken typ av pass som ska genomföras. Är det ett långdistanspass – ja, då vet jag vilka malmar eller holmar jag kan behöva ta mig runt för att få ihop sträckan. Är det intervallpass – ja, då vet jag vilka rutter som lämpar sig bäst för att kunna hålla intervallerna jämna utan avbrott i form av ”trafikerade” gator, alltför många backar mm.
I en ”ny” stad blir det genast svårare. Alla vägar är nya.
Jag tog det säkra före det osäkra och höll mig längs med vattnet. Det blev en fin sightseeing! Förbi ett sovande Nyhavn och sen bort till ”den lille havfrue”. Klockan var strax efter sex en onsdagmorgon – men jag var inte ensam.

Jag sprang förbi hotellet på andra sidan där jag bott så många gånger som liten. (Det är det som du ser i bakgrunden på denna bild. ”SAS Radisson”.

På väg till och från USA, Indien, Thailand… Fantastiska resor till nya platser – alltid pendlande mellan lycka och sorg. Som 15-åring hade jag redan haft förmånen att uppleva många av världens stora städer, fått uppleva världens underverk! Spenderat två dygn helt ensam i Bangkok för att också lyckas ta mig hem till Sverige som 11-åring med mammas VISA-kort som sällskap. Minns att jag satt på hotellrummet och övade på att förfalska hennes namnteckning. Hoppas det är preskriberat vid det här laget. Men jag var aldrig rädd. Jag kände mig aldrig otrygg. Kände mig aldrig ensam. Åtminstone inte när jag var ensam.
Jag har ett minne från resan till Indien. Efter den helt fantastiska turen upp till Agra för att se Taj Mahal var jag och mamma åter på hotellet. Då började eländet. Mamma satt uppe sent den natten, med lamporna tända, med musik högt spelandes och med vinpava efter vinpava som korkades upp. Jag minns hur jag  drog på mig lite kläder och sprang ut i hotellkorridoren där jag gråtandes la mig på golvet för att få sova. Där och då kände jag mig ensam. För att jag var ”ensam tillsammans”. Tänk om jag hade hittat löpningen då. Då hade jag förmodligen dragit på mig skorna och sprungit så långt benen bar. Kanske tur att jag inte gjorde det vid närmare eftertanke.

Det är en härlig känsla att inse att oavsett var i världen man befinner sig, oavsett vad klockan är och hur desorienterad man än kan känna sig på ”nya vägar” så vet man att man kan ta sig fram på egen hand! Allt jag behöver är mig själv och mina ben! Ja, och lite grym musik i öronen såklart! Jag är hellre ensam ensam än ensam tillsammans!
När jag springer är jag allra mest ensam. På det bästa sättet.

Nu är jag nyss hemkommen efter ett intervallpass. Jag hittade en massa nya vägar. Och jag känner mig trygg och stark i att vart jag än befinner mig i världen så har jag mig själv, mina ben och mina löpskor som sällskap. Det känns tryggt!

Vilka nya vägar ska du upptäcka i helgen?

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras