Är glaset halvfullt eller halvtomt? Igår var ju en sån där märklig måndag. För det var ju onsdag. Idag är det torsdagstisdag och imorgon är det – VIPS – redan fredag! Ska man jobba dubbelt så fort eller få hälften så mycket gjort?
Jag var ju ledig i måndags så första arbetsdagen denna vecka var igår. Förra veckan var ju väldigt speciell på många sätt. Likaså helgen. Väl tillbaka i ”verkligheten” igen så finns det ju en hel del att göra på jobbet. Och inte nog med det. Det är en månad kvar till Stockholm Maraton. Ibland vet jag inte om jag vill att tiden ska gå snabbare eller långsammare. Precis som med känslan på jobbet denna vecka. Behöver jag mer tid eller vill jag bara få mer gjort på den lilla tid som finns?
Jag ska ju erkänna att jag känt lite tvivel gällande mitt löpupplägg nu under våren. Kommer det verkligen att leda dit jag vill? Är det ”önskemål” jag satt upp realistiskt?
Väldigt länge har jag känt mig ganska långt ifrån målet kan jag säga! Som jag kämpat för att hitta tillbaka till ”flowet” när 5 minuters tempot känns som 6 minuterstempot. Och med bara 4 veckor kvar funderar jag fortfarande på om det verkligen är görbart.
Idag, i regn och rusk, gav jag mig ut för ett pass med långa intervaller. Efter uppvärmning och löpskolning väntade 4×8 minutersintervaller i pulszon 4. Och jäklar i min lilla låda – jag dog inte! Det var ett riktigt, riktigt bra pass! Det kändes riktigt bra! Och då slog det mig – att det är såhär det ska vara! Det ska kännas riktigt jobbigt men inte omöjligt!
Och – vet ni vad det absolut bästa av allt är? Jo – att känslan av lugn infann sig igen – ÄNTLIGEN – att det spelar tusan ingen roll hur det går på maraton! Klart det är kul om jag klarar mitt mål, men det är långt ifrån det viktigaste! Det viktigaste är att jag känner att jag inte hade kunnat göra någonting mer än det jag gjort med den tid jag haft på mig nu under våren för att ge mig själv de bästa förutsättningarna! Det hade inte hjälpt om jag sprungit mer, längre eller snabbare tidigare. Det jag gjort och gör nu är helt rätt! Och hur vet jag det? Jo – för att min kropp svarar på det! Och framförallt för att det känns underbart!
Jag nöjer mig så himla gott med det! Och även såhär när denna torsdagstisdag närmar sig sitt slut och när jag känner att det finns så mycket som jag kanske borde ha hunnit göra om veckan varit lite längre så vet jag, att man kan inte göra mer än sitt bästa med de förutsättningar som ges. Tiden är som den är – det är vad man gör med den som är det viktiga!
Imorgon är det fredag. Och snart är det maraton. Snart står jag där och väntar på startskottet, de längsta sekundrarna i mitt liv.
