…som inte har något gott med sig! Gissa om jag var osugen på att ge mig ut på 29km löpning när jag vaknade imorse. Trött, regnet smattrade mot fönsterrutorna och inte riktigt smält ”mitt dumma tilltag” i förra veckan. MEN – som du ju vet; ”det finns inga dåliga väder…”. Och en plan är en plan. Bara gör’t!
Med överdragskläder lunkade jag iväg mot tunnelbanan. Idioti! Vem SJUTTON ger sig ut att springa 29 km en regnig söndagsmorgon? Jo – det ska jag tala om för dig – JAG! Och uppenbarligen en himla massa andra! Det var betydligt fler samlade än vad jag hade förväntat mig!
Mötte upp Anna på stadion, som skulle springa samma fartgrupp som jag. 3.45-gruppen (dvs. snittempo på 5.40 – sluttid 3.45 på ”riktiga” maratondistanden).
Jag var inte på mitt bästa humör kan jag säga. Kände mig låg. Inte p.g.a. energibrist utan bara ”för att”. Fel dag i månaden. Fel självförtroende – fel ALLT! MEN – vad behöver jag som mest då? Jo – just precis det jag skulle göra nu! Springa i tre timmar. Med min bästa musikblanding i öronen.
(Förlåt alla sociala medlöpare för att jag inte riktigt var på humör för att ”kallprata” idag. Jag behövde få vara i min lilla bubbla).
Man inser snabbt när man springer sådana här ”provlöpningar” varför man får betala en avgift för att springa ett lopp. Det är hyfsat frustrerande (om än lite skönt) med konstanta stopp vid alla rödljus. Inga trafikförseelser här inte! Här skulle vi hålla ihop respektive löpgrupp och vi stannade och tog det ”säkra före det osäkra” vid ALLA rödljus. Åtminstone de första 26 kilometrarna.
Det är tufft att springa i sammanhållen grupp på led, ”två och två” (fattades bara reflexvästar och rep så hade vi kunnat tas för vilken förskoleklass ”på vallning” som helst) – särskilt om man som jag verkligen i vanliga fall är en ”lonesome runner”. Jag vill springa med mig själv. Kunna öka/sakta precis som jag känner för. Lyssna på min musik och definitivt inte behöva kallprata i tre timmar med människor jag aldrig mött tidigare. Tråkigt men sant. Löpningen är min…min…”my preccccccious….”
Tre vätskekontroller fanns längs med ”banan”. En precis där jag bor, vid 17 km – korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata och den andra (som passerades två gånger) vid Kungsholmstorg/Norr Mälarstrand. Vilken fantastisk service!
Och vilka underbara farthållare/coacher som peppade och ”höll ihop oss”. Och trots att publiken ju inte på långa vägar går att jämföra med den som brukar stärka upp längs med banan på Stockholm Maraton så var det suveränt även nu! Många klappade, hejjade, fotade och filmade (ja, inte minst alla turister som funderade på vad detta var för svensk idioti med en megastor ”löpgrupp” rännandes igenom stan). SÅ härligt! Och trots att vi på slutet slirade liiiite (eller kanske till och med ganska mycket) på trafikreglerna så var även bilisterna och busschaufförerna extremt förstående och tillåtande. Stannade och lät oss passera. De tyckte nog synd om oss., ”Stackars satar som är ute och plågar sig såhär på en söndag förmiddag i duggregnet”.
Och hur gick det? Jo, men tusan – det kändes väldigt bra! Kanske veckans ”deload” av kolhydrater – och sedan megauppladdning igår – gjorde sitt! Det som försvann på styrkan togs igen på flåset kan man nog säga! Jag höll mig i ”min grupp” hela tiden, och sista milen kunde jag dra på lite extra. För att inte tala om sista kilometern! Det kändes riktigt, riktigt bra. Och med en BRA puls! Jag inser att uthållighet är min grej! Jag är seg, envis och tålig! Och ingen kramp, håll eller annat elände! Ett riktigt bra långpass helt enkelt! Och nu vet jag ju hur banan kommer vara…förutom lilla svängen runt Djurgården.
Det finns förhoppning! Och skam den som ger sig! Men nu, kära vän, ska jag VILA och ÄTA!
Njut av en underbar söndagkväll – det ska nämligen jag göra! Med ett glas champagne! För det är jag verkligen värd! Men – första maj börjar sedvanligt den ”vita maraton månaden”. Då blir det ingen mer champagne eller alkohol av något slag förrän tidigast vid 17-snåret den 2 juni. Tjoflöjt!
