Tänk inte – bara gör’t

Vaknade upp öm och mör efter gårdagens härliga pass på Sweden Barbell club. Blåmärken minner om vad jag ägnar mig åt. Blåmärken på och emellan brösten från förra helgen är fortfarande kvar. De på armarna är ju ”återupplivade” och nu kompletterade med ett tjusigt rödblått märke på högra nyckelbenet. Eller vad var det Joel sa nu igen… ”souvenirer”. 

Men – det spelar ju liksom ingen roll. Lite blåmärken på armar och nyckelben gills inte som ursäkt att avvika från planen. Man springer ju som bekant med benen och inte med armarna. För första gången på mycket länge stod ”Fartlek i kuperad terräng” på schemat. Jag hade dubbelkollat med Simon innan; är det ”kuperad stadsmiljö”, ”gångstigar” eller ”trail” som gäller. En blandning av de två sista blev svaret. Precis som jag misstänkte. Efter alla långa myspysiga lågpulspass på plan asfalt är det nu dags att öka. Pjuh! Och det är ju det här när man följer ett program, att fokus ska vara på kvalité inte kvantitet. Man gör det som står på schemat – inget annat.

I vanliga fall hade jag aldrig ens kommit på tanken att ta cykeln till löprundan. Men så fick det bli idag. ”Parkade” nere vid Hammarbybackens utegym. Sen var det dags. 10 minuter med successiv fartökning, ett pass ”löpskolning” och sen 45 minuter fartlek i spåren. Jag måste erkänna att jag efter den första kilometern kom på mig själv med att tänka varför i hela friden jag egentligen utsätter mig för detta. Kroppen kändes trött. Orkar jag verkligen idag? Är jag inte lite trött? Jo, men jisses – vi körde ju marklyft i fredags. Och stenar och stock igår. Klart jag är trött i benen. Jobbigt. Det här är nog inte sunt. Flåsigt är det också.

Usch. Fy. Och så möter jag andra i spåret. Såna där ”hurtbullar”. Såna som, såhär vid 8-snåret på en söndagmorgon ser så oförskämt pigga och hurtiga ut. Som att de sprunigt 100 mil och ändå liksom har hur mycket energi somhelst kvar. De flyger fram i spåret. ”And I would walk 500 miles – then I would walk 500 more” (låten från 1988, av Proclaimers).  De hoppar över stockbänkarna. de är inte ens svettiga. Vilka jävlar! Jag anstränger mig för att hålla god hållning. Ler lite extra. Ser oberörd ut.
FAN vad trött jag är. Kanske ska skita i det här.

Ska köra ett par tuffa intervaller i pulszon 4. I kuperad terräng! Efter ett tag (typ 10 minuter) ger jag nästan upp.  Det är så jäkla mycket mer backar än jag minns här. Och is. Men fan, jag kan ju inte bryta. Då kommer Simon se. Och jag får ett ”not completed” pass i Cocah4Pro-appen som vi använder. Det går ju inte! Jag kan ju inte ha börjat och sen inte göra färdigt? Det förstör ju hela ”gröna vågen” som ju fick sig en rejäl törn när jag var sjuk förrförra veckan. VARFÖR gör jag det här egentligen!?

Jo – för att jag ju ÄLSKAR det!

Sen lossnar det. Jag kommer in i mitt ”flow”. Då skiter jag i klockan och bara springer. Jag bara kör. Där det känns bra att ”dra på” gasar jag. Jag matar på i uppförsbackarna och låter benen ta stryk i nedförsbackarna. Det är jag, skogen och rådjuren (ja, två stycken stod mitt i vägen för mig). Där det känns bra att ta det lugnare gör jag det. Fokus på känslan – bara kör! ”Go with the flow”! VIPS! Så är jag klar. ”Runkeeper-häxan” (ja, jag kallar henne så) säger äntligen ”Workout completed”.  45 minuter fartlek senare. En timmes löppass senare. Och så jäkla nöjd jag känner mig! Klockan är kvart över nio en söndag morgon. Jag är galen. Men du som tror att jag alltid springer med ett leende. Och till dig som tror att jag alltid tycker att allt är så lekande lätt och kul. Såhär var min känsla efter passet idag.

Jag är glad att jag gjorde det! Och det kändes – som alltid – underbart och skönt när det var klart. Såklart! Det här med att följa ett program eller upplägg. Det är precis vad jag behöver. Alltså, tyvärr. Jag hatar att behöva erkänna det men jag är så enormt LAT! Jag avskyr när saker är jobbigt! Och det stör mig så enormt! Och kanske just därför jag också blir så provocerad när folk ifrågasätter att jag tränar så mycket! För mitt spontana och intuitiva svar borde ju egentligen vara, ”Ja, det undrar jag också!?”. Men med ett program – då gör man det liksom! Oavsett vad du drivs av. Sätt upp ett mål, ”commit’a” till en plan. Sen är du fast.

Om du inte gillar planera – låt någon annan göra det åt dig – följ ett program. Om du inte gillar att behöva fundera på och vara kreativ och komma på vad du ska göra med din träning – följ ett program. Vill du blir snabbare, starkare, smidigare, nå ett mål – följ ett program.

Ok. Såhär. Är det nåt jag lärt mig under de senaste 5 åren och tillika de enda och mest aktiva åren så är det att jag behöver hjälp. Jag behöver någon form av struktur. Någon som håller mig i handen. För annars ”bestämmer jag själv” och när det gäller träning och en del annat så innebär det oftast att jag bestämmer att jag skiter i det. När jag har någon som ”drar mig” – då kan jag prestera tusenfalt. Och det bästa av allt är att jag känner att det är meningsfullt. Och framförallt roligt! Säg vad jag ska göra så gör jag det!

Jag har blivit tillräckligt ”gammal” för att inse det enormt fina i att inte behöva vara ”stark ensam”. Att ensam inte är stark. Att vi behöver varandra. Att jag behöver dig. Att det är det som är kärlek. Att det är det som livet till så stor del handlar om.

Har du aldrig följt ett program eller träningsupplägg så kan jag verkligen varmt rekommendera dig att göra det. Oavsett om du låter en personlig tränare lägga upp ett program åt dig eller om du hoppar på ett ”gratis” (som ex. via Löpskolan).

Det är tillit, tilltro , hopp och kärlek!

Imorgon är det måndag igen. Då ”nollställs” träningskontot igen! Då är det nya utmaningar på schemat som ska få sin ”check in the box”. Härligt! Och vilken vecka sen! Med lite tro, hopp och kärlek så väntar dessutom Tjejmilen 21K på lördag tillsammans med vår underbara content manager/chefredaktör Anna Lissjanis. Vi springer för Plan!
Snacka om att ha en PLAN med sin träning! Det är meningsfullt! Det är kärlek!

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras