Be Batman!

Vad gör man en lördag eftermiddag i mars? Ligger på soffan och kollar på TV? Myser på bio? Viker tvätt? Strosar runt i ett köpcentrum, shoppar och fikar? Eller lyfter man skrot? YES – det är precis det man gör! Det var precis det jag gjorde!

Jag får ju som du vet en del infall. Och mitt i min ”satsning” inför löpsäsongen och Stockholm Maraton i juni så blev jag ju så himla fäst vid det där med StrongWoman-träning.  Det är lite som att ”ju tyngre och knepigare” det verkar – desto roligare blir det.
Så jag kunde ju inte låta bli att dyka in på ”Mock Meet” på Sweden Barbell Club i Stockholm när de bjöd in till en Styrkelyft och ”StrongWo(Man)”-tävling i miniformat igår eftermiddag.

Jag var mest inställd på att testa att lyfta de runda sk. atlasstenarna. För att testa hur det känns inför ”Stora tjejlyftet 2” den 28 april då jag ska ta revanch på min debut sist. Och det är ju så fantastiskt kul på de här ”tillställningarna”. Man kommer liksom dit precis som man är, kör mot sig själv och utan någonsomhelst prestige. Det är iallafall det jag gör.

I den lilla lokalen trängdes folk av alla möjliga storlekar och varianter. Män och kvinnor. Alla körde sitt race mot sina egna nya personbästa. Till ljudet av Metallica, IronMaiden och diverse andra härliga 80- och 90-tals rockband, i ett konstant moln av magnesium ackompanjerat av dunsar som får marken att skaka när vikter släpps. För att inte tala om primalskriken som följer med på köpet. Här känner jag mig hemma.
Och det här dunderballa gänget hade jag förmånen att få köra med idag:

Vi började med marklyft. Lyckades slå PB på 105 kg. Tjohooo!

Därefter väntade mitt orosmoln: Stockpress. Jag har inte tekniken än, men lyckades iallafall pressa upp den där 35 kg-stocken på raka armar 4 ggr på en minut (mot 3 på ”Stora tjejlyftet”). Sen var det OK. Jag trodde jag hörde fel när de sa att det var 155 kg(!!!). VA!? (alltså – kom igen – det är nästan 3 ggr min egen kroppsvikt!!!) som skulle framföras 10 meter så snabbt som möjligt. Sist jag provade så var vikten 100 kg. Dvs. 55% ökning – och jag har ALDRIG lyft så tungt – än mindre tagit mig 10 meter framåt med densamma. Men! Ha! Oket lättade från marken och fram kom jag – på 25 sekunder. Vilken kilometertid alltså! Ingen sprintlöpning här inte! 29 timmar och 20 minuter och 15 sekunder skulle det resultera i på ett maraton närmare bestämt! Men så imponerad över vad kroppen pallar är jag iallafall!

Här har ni filmen på promenaden:

Nästa – och det sista momentet var det jag väntat på. Atlasstenarna. Stenar av olika vikter ska lyftas från marken upp på en ”platå” 120 cm upp. På ”tjejlyftet” var det 10 cm lägre och jag visste att eftersom det var första gången jag ens provade att lyfta ett ”klot” som väger 55kg så var inte oddsen de bästa.


Jag fick upp den – 3 ggr. Men inte nog med teknik att få den upp över kanten på platån. Irriterande fick jag den preciiis upp till kanten. Jag behöver öva mer på tekniken här. Helt klart. Armarna och greppet måste ner mer under klotet! Till nästa gång vet jag det…

Alltså, vilken fantastisk eftermiddag! Så roligt! Så härligt! Ingen ska någonsin komma och säga att kvinnor inte kan – fy tusan vad vi kan mycket! Släpa runt med ”två fullvuxna karlar” på axlarna! I ett svagt ögonblick av högmod övervägde jag nästan att söka till brandman. Sen kom min hybris ifatt som vanligt:
”Always be yourself unless you can be Batman – then ALWAYS be Batman”

2 kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras