Mycket vill ha mer!

Långa resor tar tid. Ibland behöver man tillåta sig själv att ta en paus. Reflektera lite över den där trappan man ständigt är på väg upp för, ett steg i taget. Det är först när man faktiskt tar sig tid att sätta sig i den, blickar nerför, som man ser att man faktiskt kommit en bit! Att man är högre upp än man var sist.

Långa resor tar tid. Ibland behöver man tillåta sig själv att ta en paus. Reflektera lite över den där trappan man ständigt är på väg upp för, ett steg i taget. Det är först när man faktiskt tar sig tid att sätta sig i den, blickar nerför, som man ser att man faktiskt kommit en bit! Att man är högre upp än man var sist.

I fredags lyckades jag med det som jag tragglat, kämpat och stångats med ett bra tag. Som varit sååå nära så länge, men som behövde mer tid. I fredags tog jag 100 kg marklyft! Och i går, lördags, sprang jag för första gången på tre år INTE Stockholm Halvmarathon!

Jag ska erkänna att det kändes mycket, mycket märkligt. Att lusten och suget var stort. Men någonstans djupt inom mig så var lugnet och tillfredsställelsen så stor. Jag är långt ifrån framme än, men jag övar verkligen på att känna tillfredsställelse över vad jag åstadkommit under mina ”4 år som tränande människa” – och att (före)målen skiftat men att kärleken varit och är densamma! Kärleken till att klara av mer än vad jag gjorde igår! Det fanns nog en mening med att de där 100 kilona skulle lätta från marken och nå upp i höfthöjd just i fredags. Att jag skulle njuta av att för första gången (!) själv stå och ”hejja” och klappa händerna i typ 40 minuter vid sidan av tusentals smattrande fötter genom Stockholms stad. Att dela glädjen, känslan och upplevelsen – men inte förakta mig själv för att jag inte själv sprang med utan istället vara väldigt stolt över att jag själv nått ett av mina mål dagen innan. Och över allt annat jag faktiskt åstadkommit!

Jag har ett träningslinne som jag haft ett antal år. Jag älskar det! Jag kan inte med att slänga det – och jag kommer fortsätta att använda det till det faller sönder och samman. Och när det väl gör det så kommer jag låta trycka upp ett nytt med samma text: ”Never let your goals be your limit” står det på det. Och det är så sant som det är skrivet. Och det har blivit mitt mantra.

Vad än ditt mål är – låt det aldrig begränsa dig! Låt det bli din styrka! Var stolt och nöjd. Och ja, ”tyvärr”, så finns det inget bildbevis på mitt tresiffriga lyft. Det innebär helt enkelt att jag måste göra om det igen!


Och…om man lägger sig ner i trappan – då upptäcker man dessutom att ”sky is the limit”!

Nu är jag tillbaka!

Och jag vill verkligen påminna om att inte missa att anmäla er till att springa ”Run of Hope” till stöd för Barncancerfonden med mig lördagen den 7 oktober. Ni hittar länk till info och anmälan HÄR

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.