Idag körde jag åttonde passet på min fjärde och sista vecka ”ensam”. Måste medge att jag känner mig stolt och nöjd! Jag har succesivt ökat på vikterna på vissa övningar och även lagt på ett par set där det känts som att ork funnits kvar. Och jag upplever att jag faktiskt fått resultat. Jag känner mig starkare! På tisdag är det ”upp till bevis”.
Idag körde jag åttonde passet på min fjärde och sista vecka ”ensam”. Måste medge att jag känner mig stolt och nöjd! Jag har succesivt ökat på vikterna på vissa övningar och även lagt på ett par set där det känts som att ork funnits kvar. Och jag upplever att jag faktiskt fått resultat. Jag känner mig starkare! På tisdag är det ”upp till bevis”.
Något som däremot slagit mig under de här veckorna är att det är oerhört viktigt, åtminstone för mig, att påminna mig om – ständigt – vad som är mitt fokus och mål med träningen. Just här och just nu.
Våren var rätt kämpig träningsmässigt när jag ser på den såhär i backspegeln. Då hade jag marathon framför mig samtidigt som jag fortfarande någonstans innest inne var fokuserad – eller kanske snarare besviken på att jag därmed inte kunde vara lika fokuserad – på styrketräningen. Jag kunde springa snabbare när jag var något ”lättare” i kroppen var min upplevelse. Och jag kunde lyfta tyngre när jag åt mer/annorlunda. Nu visade det ju sig att jag klarade marathon ”trots” eller kanske tack vare – att jag styrketränat vilket var en enorm bekräftelse och lättnad.
Utan något nytt ”prestigelopp” framför mig känner jag att en framgångsfaktor i min styrketräning nu varit att jag fokuserat på det. Enbart. Löpningen har varit ett komplement sedan marathon. Enbart njutning. Utan fokus på tid, distans eller tempo.
Jag ser att det helt klart är så att ”man blir bra på det man tränar” – och att det för mig som är novis/nybörjare/glad amatör och som vill få resultat av den tid jag lägger ner på träning helt klart är bättre att fokusera på EN sak i taget.
Vad är det jag vill uppnå just nu? Vad är mitt mål? Just NU så är det att bli starkare. Just NU är det att klara en chin och att kunna ta 100 kg i marklyft. Det är inte att springa ett marathon. Det hjälper mig så mycket i min träning men framförallt i glädjen och lusten med min träning att påminna mig om det. Jag ska äta för att orka – bli stark. Jag ska springa för att det är skönt. och ger mig ro.
När våren kommer igen kanske målet förändras. Då kanske, kanske, kanske det suger lite i ”maratahontarmen” igen. Och då kanske fokus ändras. Och då är det kanske läge att lägga om träningen och fokus igen.
Men utan att veta vad jag faktiskt har för mål här och nu, så är det svårt att bli bättre på något av allt jag faktiskt håller på med. Så fråga dig själv. Vad är mitt fokus just nu? Vad vill jag uppnå?
Är det att springa snabbare – ja, då kanske du inte kommer ta PB i styrkelyft. Är det att maxa i marklyft – ja, så kanske du inte samtidigt kan räkna med att pers’a i 100 m häck.
Det som är så fantastiskt med träning för mig är att det ger ett sånt fantastiskt skönt fokus just på MIG. Precis just i varje sekund som jag utövar det. Oavsett om jag springer, styrketränar eller vad det nu må vara. Det är min stund, med mig själv. Mina tankar, kontakt med (nja, eller åtminstone i vissa fall fortfarande ett försök med att hitta kontakten till) varenda del av min kropp och varenda liten muskel. Och det blir så oerhört mycket enklare om jag vet vad jag har för mål. Just när och just nu.
Ibland är det svårt att veta vad som är ”före- och efterbilder”. Har jag duschat efter träningen eller är jag mitt uppe i den? Whatever – så jäkla skön känsla när man tagit i! 