Håret är för kort i nacken för att kunna permanentas. Jag ägnar mig varken åt tennis eller ”husmorsgymnastik” och jag uppfyller inte på långa vägar kraven för ”idealmåtten”. Boken är skriven 1944. Den heter ”Alla kvinnors bok” och jag har ärvt den av min mormor.
Håret är för kort i nacken för att kunna permanentas. Jag ägnar mig varken åt tennis eller ”husmorsgymnastik” och jag uppfyller inte på långa vägar kraven för ”idealmåtten”. Boken är skriven 1944. Den heter ”Alla kvinnors bok” och jag har ärvt den av min mormor.
Boken brukar åka fram lite då och då, som roande ”kvällslektyr”. Högläsning för middagsgäster om hur kvinnan skall klä sig, vårda sin kropp både in- och utvärtes. Sida upp och sida ner med rekommendationer och uppmaningar. Hur man vårdar sin hy, huskurer och husmorsknep. Hur man skall klä sig, hur man bygger sina fyra garderober (höst, vinter, vår och sommar). Hur man ska välja frisyr och lägga sitt hår beroende på ålder och ansiktsform mm.
Men det lustiga är, att trots att boken har 80 år på nacken, så finns det små glimtar av att man slet med samma dilemman som nu. Hur skulle man hinna med att röra på sig (gymnastisera)? Hur skulle man ”sköta sin kost”? Och hur skulle man lyckas vila? Och trots att man inte använder samma ordval som idag – så är lösningarna och rekommendationerna precis de samma. 
Här är några exempel – på vad man faktiskt – redan då rådde:
1) Vila/återhämtning
”Brådska är tidens fördärv. Vi ha alltid bråttim, vi äta hastigt, vi rusa till vårt arbete, vi skynda från plats till plats, och vi glömma bort att vila. Nerverna anstränges, humöret tar skada och slutligen sätter jäktet sin prägel på vårt utseende. För varje kvinna, som verkligen vill målmedvetet sträva efter att behålla sitt friska utseende och sin vigör, heter första budet: vila!”
2) Kosthållning
”Måltidena bör vara tre och regelbundna – låt bli att äta mellan målen”.
3) Rörelse
”Ja, så går det som det går, omärkligt av skuggan i det fördolda växer bekvämlighetens spöke fram och lamslår den viktiga självbevarelsedrift som heter behovet av kroppsrörelse, än mer stegrat i ett tidevarv som detta, när tekniken gör allt för att människan skall slippa röra på sig.” ”Lycklig den svenska ungdom, som lärt sig älska kroppsrörelse, som liksom fått kärleken till idrottslig lek och kamp och gymnastisk lätthet och flykt i blodet”…
Jag slås av att det nog inte hänt så mycket ändå på 80 år. Och att man faktiskt redan då gav lite hopp för oss ”late bloomers och förlorade själar” på området rörelse;
…”Men för kvinnan i medelåldern och därutöver, som ej haft förmånen att fostras i detta, existerar dock dess bättre icke ett ”för sent” — det fordras visserligen viljestyrka, självövervinnande och kamp emot trögheten, men det går”.
Tänk vilken tur! Det var inte försent ens på den tiden! Och jag har ju hittat min egen ”husmorsgymnastik” – bättre sent än aldrig!