Den bästa insikten jag gjort på länge! Den fantasiska och fenomenala insikten av hur underbart det är att INTE vara bäst – åtminstone inte inom träning!
Jag fastnade framför ett inslag ifrån TV4’s Nyhetsmorgon igår morse. Det var artisten Hanna Hedlund som var ”sommargäst”. Hon pratade om förmånen att få arbeta med sitt intresse. Och därmed också svårigheten att faktiskt hitta andra intressen.
Den bästa insikten jag gjort på länge! Den fantasiska och fenomenala insikten av hur underbart det är att INTE vara bäst – åtminstone inte inom träning!
Jag fastnade framför ett inslag ifrån TV4’s Nyhetsmorgon igår morse. Det var artisten Hanna Hedlund som var ”sommargäst”. Hon pratade om förmånen att få arbeta med sitt intresse. Och därmed också svårigheten att faktiskt hitta andra intressen.
Jag har ju själv alltid haft musiken som intresse. Sedan jag var pytteliten. Jag har så länge jag kan minnas spelat piano och sjungit. I körer av olika slag från det att jag var 4 till dess att jag pluggade på högskolan, tagit sånglektioner – ja, allt man kan tänka sig! Och jag var (är) nog hyffsat bra på det. Ibland tänker jag tanken hur mitt liv hade sett ut om jag tagit chansen att satsa helhjärtat på musiken. Vad hade hänt? Var hade jag varit? Men det som skiljde mig ifrån ”de som faktiskt valde att satsa på musik-spåret” var min stora rädsla för just vad som skulle hända om jag satte mitt ”allra käraste på spel” (dvs. kärleken till musiken). När det skulle behöva börja bli allvar. När mitt intresse skulle bli något som jag inte bara skulle utöva för njutnings skull utan behöva kämpa för att kunna försörja mig på. Armbåga mig fram. Slita. Krampaktigt behöva känna att jag skulle sitta uppe nätterna i ända och behöva ”krysta fram” toner till mitt levebröd. Så modig var jag inte.
Hanna Hedlund beskrev att hon börjat med surfing. Och att hon var dålig på det. OCH, att hon var så glad över det! Att det var så befriande att ha ett intresse som man inte behöver vara bäst på. Utan man kan tvärtom vara rätt dålig på det – för det är det som är själva poängen! Att göra något helt utan krav på prestation. Och att få vara dålig. Kanske till och med SÄMST!
Det gav mig en sån otrolig kick! För även om jag ju självklart har mitt stora intresse kvar för musiken, men inte utövar den i så stor utsträckning längre – så har jag ju min älskade och relativt nyfunna kärlek till träningen! NU! (Då ska man alltså komma ihåg att den plats som musiken fyllde i ”mitt liv tidigare”, numer delvis också fylls av träningen) Och precis som jag skrev i mitt inlägg i förra veckan (
