Har fått så många fina och uppmuntrande – ja, till och med imponerade – kommentarer sedan i lördags. ”Va!? Är det sant? Sprang du marathon? På runt 4 timmar!? Ditt andra marathon?”. När kommentarerna dessutom kommit från någon som inte känner till ”min obefintliga träningshistoria” så kommer också allt som oftast en bisats i form av; ”…men du verkar ju vara en sådan som har tränat hela livet!?”. Jag inser att jag inte kan relatera till det.
Har fått så många fina och uppmuntrande – ja, till och med imponerade – kommentarer sedan i lördags. ”Va!? Är det sant? Sprang du marathon? På runt 4 timmar!? Ditt andra marathon?”. När kommentarerna dessutom kommit från någon som inte känner till ”min obefintliga träningshistoria” så kommer också allt som oftast en bisats i form av; ”…men du verkar ju vara en sådan som har tränat hela livet!?”. Jag inser att jag inte kan relatera till det.
Vaknade imorse med insikten att jag fortfarande inte ser mig som en löpare. Främst för att jag själv inte tycker att jag ser ut som en löpare. Jag ser väl egentligen inte ut som något annat heller när jag tänker efter. Den där berömda ”box-indelningen” som jag själv föraktar men ändå, tyvärr, är väldigt frekvent användare av. Det vill säga att det är så himla lätt att vara fördomsfull och att ha förutfattade meningar om hur saker och ting skall vara för att ”räknas” eller vara det de utger sig för att vara.
Två marathon, ett Lidingölopp och hundratals löpta mil till trots så är jag inte en löpare i mina ögon. Faktum är att jag inte ens ser mig som en särskilt tränad person över huvud taget, trots att jag klarar både det ena och det andra, kan lyfta 150% av min egen kroppsvikt och spenderar mer tid med träning än vad många andra gör.
En löpare är för mig ”slank, smidig och lätt”. En vältränad person är ”tajt och tonad”. Till skillnad från mig. Och det säger jag nu inte för att väcka sympatier eller för att få bekräftelse på motsatsen. Tvärtoim. Jag är mycket väl medveten om både hur jag ser ut och och också hur mycket jag faktiskt tycker om mig själv precis som jag är. Med kesorumpa och dallrande lår (dvs. celluliter), med ”extrahud” på magen som bokstavligt talat rinner ner på golvet när jag ska göra armhävningar eller stå i plankan. Med ”gäddhäng med sväng”… Ja, med allt det där som gör mig till precis det jag är och inget annat. Det vill säga mig själv.
En kvinna så som de flesta andra av oss. En kvinna som levt livet lite för länge innan hon plötsligt och äntligen förstod vad livet gick ut på (typ 31 år). Men också en kvinna som inte levt tillräckligt länge för att inte förstå och inse det fantastiska i hur lång tid hon faktiskt har kvar att formas till den hon är (förhoppningsvis minst 40 år till). I går morse vaknade jag med en längtan så stark att ta tillvara varje minut som jag gått miste om att jag vid 6 på morgonen gav mig ut på en ren njutningsrunda. Jag. Jag sticker ut klockan 6 på morgonen en ledig dag för att springa. För att jag älskar det!
Nej, jag är ingen löpare. Inte än. Och jag kommer nog aldrig att bli det heller. Men det jag med all säkerhet vet är att jag vill fortsätta springa och röra på mig. Att röra på alla delar av min kropp – inklusive den dubbla rumpan. För att jag vet att jag inte gör det för att jag vill se ut som någon som gör det – utan för att jag vill och kan! Och för att fortsätta min mentala utmaning med att få mig själv att inse att jag är det jag är. Den jag är. Och det räcker så sjukt långt! Närmare bestämt 42 km. Minst! 🙂
