Alltså. Wow. Det ska vara spännande in i det sista…
Alltså. Wow. Det ska vara spännande in i det sista…
Morgonen började bra – förutom att jag vaknade alldeles för tidigt. Typ vid kvart i sex. Vädret såg ut att bli optimalt för ett marathon. Runt 15 grader och mulet. Inget regn – minimalt med blåst. Alla förberedelser klara och jag hade – som utlovat – preppat mitt linne (som för övrigt var exakt samma som jag sprang i förra året) med en hälsning till min grymma PT Calle! Jag hade ju också lovat att skriva ”Fuck cancer” någonstans på min kropp, men ville inte chansa på att det skulle tvättas bort av allt vatten och svett så fattade beslutet att skriva det på linnet i stället.
Mötte upp super-duper-bästa-Hanna och vi stoltserade glatt runt iklädda svarta sopsäckar för att hålla värmen inför loppet. Vi insåg också att sopsäckarna kom väl till pass som ”insynsskydd” när köerna till ”Baja-Majorna” på Östermalms IP ringlade sig så långa att vi fick uträtta våra ”före loppet” behov i det fria. Rekommenderas!
Sen började det. Jag kände mig oförskämt stark (och snabb) vääääldigt länge. Ända tills jag närmade mig 18 km och insåg att jag verkligen var tvungen att kissa. Jag, som aldrig någonsin, brutit ett lopp för att jag behövt uträtta något behov kämpade länge med tankar om huruvida jag skulle välja att helt enkelt ”kissa på mig” eller ”stå ut så länge jag bara kunde” men jag insåg snabbt att en veckas regelbundet intag av rödbetsjuice skulle kunna resultera i att väcka onödig uppmärksamhet om det skulle börja rinna längs benet. Till saken hör att jag dessutom hade mens. Men till skillnad från förra året när den preciiiiis var slut samma dag som marathon ägde rum så var den just idag som värst.
Läget hade nog aldrig uppstått om det inte var för det faktum att jag kände att koppen blev full och tryckte mot blåsan. Så det var bara att vid 20 km så snabbt som möjligt försöka ta sig in på en ”Baja-Maja” för att lätta på trycket bokstavligt talat. Därefter kändes det lättare igen. Faktum är att allt kändes relativt bra ända fram till 37 km där jag, precis som förra året kände att benen började bli stumma. Flåset – inga problem. Men stumheten är svår att bemästra.
När jag skymtade 40 km skylten och dessutom fick syn på min pappa så skrek jag till honom ”Det kan gå, det är nära” och jag såg på honom att han var väldigt försiktigt optimistisk. Hörde honom säga sådär faderligt uppmuntrande som bara pappor kan när de egentligen vet att det redan är försent.; ”Ja…kanske…försök”. Då kom något över mig.
Inte fasiken har jag sprungit såhär bra, så långt och länge att jag inte ska försöka. Klart att det KAN gå. Så jag drog på. Så snabbt benen bar! Flåset var med – där hade jag mycket kvar att ge! Men jag fokuserade på att låta rumpan – den största muskeln som Calle ju hjälpt mig väcka till liv – rycka in! Jag kände kraften och jag kände rent ut sagt att; ”Det är nu eller aldrig – nu måste det gå”. Så fort jag kom in på stadion – när jag visste att det vara var ett par hundra meter kvar så ökade jag det sista.
Jag vet inte om jag någonsin sprungit så fort! Så fort jag passerat mållinjen kände jag tårarna brinna. Vad blev tiden!? Klarade jag det!? Vad hände!? Och ja. JA! JAAAAA! Med 15 sekunders marginal, och med de två snabbaste kilometrarna på hela loppet mellan 40-42 km (när det ju egentligen inte ska finnas något alls kvar att ta av) så kom jag i mål på 3.59.45!
Sån grym känsla! Och det bästa av allt var just känslan av att jag kunde spurta så mycket på slutet. Att jag lyckades sporra migsjälv på slutet. Att JAG kunde övertyga mig själv om att jag faktiskt skulle orka. De sista två kilometrarna var de absolut bästa på hela loppet. Så, inklusive toapausen så gick det vägen.
Efter att ha tragglat mig nerför den berömda trappan mot Östermalms IP (för er som inte sprungit ett marathon kan jag meddela att just att gå i trapport nedför är en hopplös uppgift efter ett marathon) bar det av hemåt. Det blev den godaste kombinationen man kan tänka sig – en Dom Pérignon 2006 tillsammans med en härligt underbar pizza al tonno! Fy fasiken vad gott – och fy fasiken vad grymt det kändes. Nu blir det lite välbehövd återhämtning och sedan uppladdning inför nästa helgs belöningslopp – Stockholm Trail 21,1 km!
”Everything is impossible – until it’s done”
