Träning med extra allt – Traillöpning!

Idag var det dags för den andra provlöpningen av banan till Stockholm Trail som går av stapeln 11 juni. Dagen till ära var jag helt och fullt inställd på att få springa hela bansträckningen på 21 km. Att prova att springa min absolut längsta sträcka någonsin – utan musik i öronen!

Idag var det dags för den andra provlöpningen av banan till Stockholm Trail som går av stapeln 11 juni. Dagen till ära var jag helt och fullt inställd på att få springa hela bansträckningen på 21 km. Att prova att springa min absolut längsta sträcka någonsin – utan musik i öronen!

Vi möttes upp på Hammarbyhöjdens IP klockan 10 och jag fick först förmånen att prata lite med Marielle Larsson, som är en van och inbiten traillöpare med orienterarbakgrund. Marielle som är med i organisationen för Stockholm Trail kunde dock inte själv springa idag eftersom hon hade med sig sin 4 veckor gamla bebis.

Vi fick information om banorna och även denna gång kunde man välja på tre olika distanser, precis samma sträckning som på loppet – 5, 10 respektive 21 km. Vilken tur jag hade! Åke Holmberg, som är självaste banläggaren, och vars grupp jag hade turen att följa även förra provlöpningen skulle leda den ”långsammare” gruppen för 21 km. Kändes enormt tryggt med tanke på att ingen bana var utsnitslad och 99,8% av banan går igenom obanad terräng. 

Efter en kort gemensam uppvärmning var det dags för alla grupper att dela upp sig allt utifrån vald distans och även högre och lägre tempo. Och – en sån befrielse! Jag som ju förutom att jag bestämt mig för sedan tidigare att springa utan musik i öronen hade dessutom helt missat att få med mig min löparklocka. Perfekt tajming! Nu skulle jag verkligen få njuta fullt ut! Och vilken runda det blev! Vi var 9 tappra som startade tillsammans med Åke. Lugnt och fint. Efter ett par kilometrar (och efter att jag, som den enda i gruppen, lyckats med bravaden att snubbla på en sten…) ber Åke mig att ta rygg på honom. Såklart, tänker jag, här kommer tjejen som man behöver ha extra koll på. ”OBS-klass”-eleven. Efter ett par ytterligare kilometrar i ryggen på Åke förklarar han att han tyckte det var bra att ha mig där eftersom jag höll ett jämnt och bra tempo vilket kunde vara till hjälp för att hålla nere farten för övriga gruppen. Sant eller ej, men ja, jag är seg.

Seg som en enträgen visdomstand. Jämnt tempo – begahligt tempo – är jag rätt bra på. Och återigen – tack, tack, tack för all stryketräning jag kört senaste året – den var verkligen till hjälp idag! Över stock och sten, kvistar, ris, över fallna trädstammar, genom träsk och sankmark! Efter första ”doppet” i de kyliga dymarkspölarna insåg jag dessutom att det ju är fantastiskt skönt att få doppa ner fötterna i iskallt vatten! Kylan stannade kvar lagom länge dessutom! Blöta och leriga fötter ja, men svalkade. Efter ungefär 8 km (vilket just där och då kändes som ungefär 4 mil) så kom dagens bästa överraskning! Åke frågar om vi är hungriga. Klart som tusan! Han plockar upp den ljuvligaste burk med vad han berättar är ”barnarbetade” hemgjorda chokladbollar. Såååå gott! Vi njuter av både utsikten och mellanmålet! Tack, Åkes barn – de var fantastiska!

Sedan fortsatte vi. Alltså, det är verkligen en sån fantastisk upplevelse att få njuta av naturen på detta sätt. Klättra, springa, trippa, klafsa. Tufft och krävande? Ja – definitivt. Och för er som funderar på att springa ett traillopp och inte är vana med längre distanser så rekomenderar jag inte att välja att springa 21 km i terräng det första man gör. Det är verkligen krävande på flera sätt! Det är tekniskt utmanande löpning på många sätt. Det är naturliga intervaller och tempoväxlingar och du behöver vara starkare och smidigare på ett helt annat sätt än om du enbart springer på flack mark. Och – du bör inte vara rädd för att bli skitig eller göra dig illa. Åke berättar att det nog var rekord förra året i antalet ”blodiga” löpare som kom i mål. Blodiga men lyckliga! Jag tänkte tanken själv efter att jag snubblat inledningsvis. ”Fort upp och spring igen”, sa Åke då. ”Du behöver endorfinerna för att lindra smärtan”. Och ja, det funkade verkligen. Jag inser att hade jag snubblat lika illa ute på asfalten hade jag nog haft svårare att fortsätta, men här – mitt ute i skogen – så kändes det liksom inte lika illa eller demotiverande. Förutom det faktum att man befinner sig mitt ute i ödemarken – utan en susning om vart man är (såvida man inte som vi idag har turen att springa med ”en Åke”) så finns helt enkelt inte alternativet att låta lite skrubbsår och blåmärken hindra en från att fortsätta. Det är som att det är lite det man får räkna med och som är en liten del av tjusningen – att utmana och utmanas av den fantastiska naturen.

Vid 15 km är det dags för belöning nummer två: fika står uppdukat! Saft, vatten, godis, bullar OCH det bästa av allt – chokladbollar! Det har nog aldrig smakat så gott som nu! Och med ett par händer som nu mer kan liknas med en klump med utskjutande feta prinskorvar (vätskebrist) så var det också mycket välbehövligt. Vi var nu bara 6 st kvar i gruppen. Några hade droppat av längs med vägen av olika orsaker. Ungefär 6 km kvar av denna fantastiska upplevelse och jag började faktiskt hålla med Åke när han sa: ”Nu kommer den tråkigaste delen av banan, för nu är det snart slut”. Jag, som verkligen aldrig annars brukar springa och samtidigt vara kontaktbar och än mindre social, fick under turen fullt utlopp för min frågvishet och stundom nog för de övriga i gruppen – nästan överdrivet klämkäcka, positiva och pratiga sida. (Till alla er – hoppas jag inte förstörde för mycket av er upplevelse idag…). Men så himla roligt att kunna uppleva detta tillsammans med er och dessutom få förmånen att springa med självaste banläggaren precis framför näsan.

Jag frågade inledningsvis hur Åke resonerar när han lägger banorna (som förändras något år för år). ”De ska inte gå längs med upptrampade stigar, inte följa de naturliga ”vägskälen” i skogen…”. Vi märkte alla hur Åke nästan fick något panikartat över sig när någon kommenterade om vi inte passerade vid ”Sörmlandsleden”. ”Va!? Då måste jag dra om banan”, svarade Åke. Tror att vi alla vid slutet av turen var helt överens om att Åkes strategi egentligen är. Helt enkelt – ”ta alltid den SVÅRASTE vägen”. Där det såg lätt ut att ta sig fram– där sprang vi inte. Åtminstone inte om det fanns ”tuffare” alternativ. Gärna uppför. Gärna stenigt, kvistigt, blött, geggigt och eländigt. Och alldeles, alldeles underbart! Åke hävdar, med all rätt, att han har strategin att välja ”den vackraste banan”. Sant.

Jag är förälskad! Jag är förälskad i denna upplevelse och efter lite ”peppning” från Åke under turen så håller jag fortfarande fast vid min dröm om att Stockholm Trail 21 km ska bli min sanna belöning vckan efter Stockholm Marathon. Ett underbart, ljuvligt lopp helt utan krav på prestation utan enbart ren och skär njutning. När vi sedan slutligen närmade oss banans slut – stigningen uppför Hammarbybacken då inföll sig verkligen den härliga känslan av att vara oövervinnerlig! 3 timmar sedan vi startade (inklusive några små kortare stopp längs vägen) och enbart 3 löpare kvar som gjorde sällskap ner mot ”mål” (lite svinn får man tydligen räkna med längs vägen).

Det här, det här är upplevelse på hög nivå. Ett riktigt kinderägg! Styrketräning, konditionsträning, smidighetsträning, sann löparkärlek och naturnjutning men framförallt – en fantastisk upplevelse du inte vill missa! Om det fanns ett ord som hette ”träninsgporr” så skulle traillöpning vara synonymt med det. Visst ses vi den 11 juni?

Läs gärna också mina tidigare inlägg om traillöpning:

Därför ska du byta asfalt mot skog och mitt inlägg från första provlöpnigen av banan, Ladda för trailoch missa absolut inte att läsa mer om och anmäla dig till Stockholm Trail här.

 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras