Jag var ju på kurs i förra veckan. En riktigt fullspäckad kurs i ämnet Change Management dvs. Förändringsledning. För mig, som arbetar med projektledning, är ämnet av flera orsaker högaktuellt i min yrkesroll. Men det lustiga är att metoderna för och teorierna kring förändringsledning, oavsett om det handlar om hur man åstadkommer förändringar små som stora i företag, organisationer eller samhällen har en mycket viktig faktor gemensamt. De utgår alltid från individen! Det låter som en uttjatad klyscha! ”Allt börjar med dig”. Och Michael Jackson sjöng ju om det i sin ”Man in the mirror”. Man måste börja med sig själv – oavsett vilken förändring man vill uppnå.
Det finns flera olika modeller, men just den som jag nu riktade in mig på, kallas för ADKAR. Och vad är då ADKAR? Och hur kan man faktiskt använda den, inte bara för ”professionellt bruk” utan faktiskt också för att åstadkomma förändringar i sitt liv…?
ADKAR står för:
Awareness (medvetenhet) – förståelsen för varför.
Desire (vilja/önskan) – viljan att förändra
Knowledge (kunskap) – kunskap för att kunna förändra
Ability (förmåga) – förmågan att faktiskt klara av det
Reinforcement (förstärkning, upprätthållande) – grundstommen för att kunna hålla förändringen vid liv.
När jag, för skojs skull, blickar tillbaka på många av de förändringar jag gjort i mitt liv så kan jag i de allra flesta fall peka på vilka som faktiskt uppfyllt ADKAR. Det är de förändringar jag lyckats med. I alla andra fall, där försöken till förändring misslyckats – antingen förr eller senare – så har de också haft saker gemensamt. Någon eller flera av ”byggstenarna” har saknats enligt ADKAR. Svammel, krångliga och trista teorier tänker ni. Ett fantastiskt enkelt verktyg säger jag! Både för att förstå hur man förändrar sig själv men också andra!
Låt mig ta ett exempel. Det är mars nu. Hur många har sedan länge övergett nyårslöftet? Vilka av oss, eller någon i vår närhet, har ett gymkort som ligger och bränner djupa hål i plånboken nu? Där varje träningspass man gått på under året hittills nu närmar sig tresiffriga eller kanske fyrsiffriga belopp i takt med att tillfällena blir färre men månadskostnaden är densamma?
Jag minns att jag, någon gång under tiden jag pluggade på universitetet blev fångad av några trevliga säljare på Fridhemsplans tunnelbanestation. I rusningstid. Jag tecknade, där och då, ett 12-månaders gymabonnemang. Klart att jag visste att jag borde träna! Här ska börja tränas! Jag hade kortet i 3 år. 3 år! Hur många gånger gick jag och tränade? 0. NOLL. INGEN. Inte en enda! Snacka om slöseri! Givetvis med pengar, men även med energi (av konstant dåligt samvete och av att ständigt övertyga mig själv med ursäkter och undanflykter för att inte behöva gå och träna). Det bar mig verkligen emot den dagen då jag äntligen fick ändan ur vagnen och tog mig till anläggningen för att säga upp kortet. Jäklar vad jag skämdes! De frågade självklart om jag ville ”frysa” kortet. Nej. Ingen idé. Jag visste att jag inte skulle träna. Jag ville inte, fast jag visste att jag borde. Jag var medveten (Aware), men jag ville inte (Desire). Fail!
Så, hur kom jag då igång? På riktigt? Med att göra träningen till en del av mitt liv? Jo, jag kan faktiskt tacka mina promenader (i begynnelsen för 5 år sedan) för det! Promenaderna, som blev löpning och som sen ledde mig till gruppträning, ett par ”fria PT-timmar” på anläggningen där jag tränade och sedan en vinst i ”julkalendern” på samma anläggning av en startplats till Stockholm Marathon förra året. Det var då jag förstod att jag skulle vara tvungen att bygga upp lite styrka. Och inte bara springa, springa och springa om jag skulle klara av ett marathon.
Så, jag hade en medvetenhet (Awareness) om att jag behövde träna styrka. Jag hade en önskan (Desire) om att klara av att springa ett marathon. Jag hade där och då inte riktigt kunskapen – så jag köpte den! Bokstavligt talat! Jag köpte mig kunskapen (Knowledge) i form av tid med en personlig tränare. Och jag byggde upp förmågan och styrkan (Ability). Och sist men inte minst, när jag väl sprungit marathon – ja, då fanns redan rutinerna där för att upprätthålla och bygga vidare på vanan (Reinforcement)! Och till och med så pass att jag nu redan är inställd på och anmäld till Stockholm Marathon även i år!
Nej. Det är inte ”raketforskning”. Det låter så enkelt. Sunt förnuft. Men ändå, så är det så svårt att åstadkomma förändring! Som räcker längre än ”fram till påsk’a”. Man ska verkligen inte underskatta vad som krävs för att åstadkomma varaktiga förändringar. Det är många pusselbitar som faktiskt måste finnas där. Vissa kan man köpa sig, träna sig till – medan andra måste komma inifrån. Så är det för alla. Du kan hjälpa andra att förändras och andra kan hjälpa dig. Men hur du än vrider och vänder på det, så börjar det alltid hos dig själv!
Läs gärna också mitt tidgare inlägg om hur jag lyckats förändras:
