Det är ju helt sjukt egentligen när jag tänker efter. Allt som hänt med mig sedan träningen kom in i mitt liv! För bara 5 år sedan. Och det började ju med att bara springa, springa, springa. På platt mark. Nu har jag ju till och med lyckats bygga lite starka muskler, jobbar mig sakta uppåt med vikterna i såväl marklyft som annat, sprungit en marathon, Lidingöloppet samt testat på en hel del andra lopp och aktiviteter med mer fokus på helkropp och styrka. Och det är ju fantastiskt i sig. För mig. För jag mår ju så underbart bra av det!
Det är ju helt sjukt egentligen när jag tänker efter. Allt som hänt med mig sedan träningen kom in i mitt liv! För bara 5 år sedan. Och det började ju med att bara springa, springa, springa. På platt mark. Nu har jag ju till och med lyckats bygga lite starka muskler, jobbar mig sakta uppåt med vikterna i såväl marklyft som annat, sprungit en marathon, Lidingöloppet samt testat på en hel del andra lopp och aktiviteter med mer fokus på helkropp och styrka. Och det är ju fantastiskt i sig. För mig. För jag mår ju så underbart bra av det!
Men, inte nog med det. Sakta men säkert har denna för världen – helt vanliga amatören – börjat sprida ringar på vattnet. Som ni vet är jag inte utbildad inom vare sig träning, hälsa, friskvård eller kostrådgivning. Men jag har i och med min passion för träningen mer och mer börjat inse och faktiskt också börjat förstå att jag, lilla jag, faktiskt inspirerar och engarerar människor till att röra sig och må bra! För mig handlar inte det här om att på något sätt höja mig själv till skyarna utan mer om att för mig är det enormt stort. Med tanke på min historia och bakgrund. Jag har liksom inga ”gamla meriter” att leva på eller som sagt heller inte några ”utbildningar att hänga i julgranen” som har med detta intresse att göra. Jag är bara jag och jag älskar det jag gör.
Förutom att jag fick den otroliga förmånen att börja blogga för SportHälsa i höstas, så har jag även varit med och dragit igång ett initiativ på min arbetsplats. Det började i höstas med att jag så gärna ville att vi som arbetar på den avdelning jag arbetar på skulle ”komma närmare varandra” och också förena det med att röra på oss (eftersom jag ju vet hur viktigt det är för att må bra i största allmänhet, reducera stress och bli effektivare). Vi lånade in min PT att köra ett antal pass med oss. Ungefär ett per vecka. Skall nämnas så klart att vi har förmånen att ha en träningslokal i anslutning till kontoret som vi har fri tillgång till att nyttja (dock utan instruktörer… 🙂 ). Det visade sig bli mycket populärt! Vi kör vidare!
Och inte nog med det, runt jul, så lyckades mitt enträgna engagemang leda till att jag tillsammans med två kollegor nu påbörjat ett arbete med ett helhetskoncept kring träning, hälsa och friskvård för vår arbetsgivare. Helt plötsligt (nåja, det har tagit några veckor) har vi nu ett helt schema fyllt av aktiviteter. Det är cirkelträningspass på olika nivåer, det är CrossFit-inspirerade pass, det är Tabata, det är yoga och en massa annat. Självklart leds passen av utbildade instruktörer! Och absolut, det har funnits liknande även tidigare – men det som gör vårt arbete ”speciellt” – det är att vi brinner för det och vi är ”helt vanliga dödliga människor”. Vi är inga Gladiatorer eller multi-super-duper-atleter (sorry, tjejer – men det är vi faktiskt inte 🙂 ). Men vi älskar det vi gör och att få sprida glädjen med att röra sig. Helst till hela världen (men vi börjar med vår arbetsplats tänker jag…)!
Det jag lärt mig, än så länge (det är en bra bit kvar såklart), är att det räcker så förbannat långt med att vara den man är och att vara genuin! Det spelar ingen roll vad det handlar om. För att vara inspiratör och glädjespridare behöver du inga fina ”certifieringar” eller flashiga titlar (även om jag inser att jag verkligen skulle vilja ha titeln CHO – dvs. Chief Happiness Officer någon dag. Ja, det finns faktiskt en sådan roll/titel på vissa företag). Det enda du behöver är en sann ”fighting spirit” och äkta, genuint engagemang! Om du älskar det du gör så räcker det så oerhört långt för att engarera och inspirera andra människor!
Och ja, vem vet – med lite övning så kanske jag till och med vågar mig på att försöka lära mig att stå på händer? Men tills dess så räcker det gott och väl med ”donkey kicks” 🙂