Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten. Eller kanske snarare ett vatten som jag aldrig för mitt liv trodde att jag skulle befinna mig på. Jag var utan sjökort. Utan navigering. Men nu är jag heeeelt frälst! Det är nördigt, det är töntigt och det är en hel vetenskap. Det här med löparskor. Igår lyfte jag på locket till min ”frihet i en liten ask”. Ni som följer min blogg sedan tidigare vet att jag sedan länge bytt ut ”O.B-asken” mot en menskopp, så det har inget med det att göra.
Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten. Eller kanske snarare ett vatten som jag aldrig för mitt liv trodde att jag skulle befinna mig på. Jag var utan sjökort. Utan navigering. Men nu är jag heeeelt frälst! Det är nördigt, det är töntigt och det är en hel vetenskap. Det här med löparskor. Igår lyfte jag på locket till min ”frihet i en liten ask”. Ni som följer min blogg sedan tidigare vet att jag sedan länge bytt ut ”O.B-asken” mot en menskopp, så det har inget med det att göra. Nej, jag syftar på orden i dess rätta bemärkelse ”frihet (=löpning) i en liten ask (=kartong)”. Kartongen som legat på vänt i ett antal månader (sedan rean/utförsäljningen av förra säsongens nya modell) inför den kommande löpsäsongen.
Jag började min ”löphistoria” i ett par Asics. Minns inte vad modellen hette. Jag gjorde ”nybörjarmisstaget” och gick till en outlet för att köpa ett par rimligt prisvärda skor att börja springa i. Jag fick ett par för ”neutralt löpsteg”. Var ju en innerlig tur att det skulle visa sig vara rätt beslut… Det var en chansning som jag inte skulle råda någon nybörjare liksom mig att våga sig på. Var bara tur att det gick vägen. Efter ett halvår i dem, så tog jag mig i kragen och gick till en professionell butik och provade ut ett par skor som skulle bli mina ”snabbskor”. Det var ett par Asics Skyspeed. Jag sprang några vändor och några lopp i dem, men vi blev liksom aldrig riktigt kompisar jag och skorna. De kändes stumma. Hårda. Märkliga. Det blev liksom inte bra trots många försök. Ok. Tillbaka – med skorna i högsta hugg för att testa några nya. Efter en lång stund, säkert minst 50 minuter av springande och utprovning, så fastnade jag för två par. Ett par Brooks Ghost 5 och ett par Saucony Kinvara 4. Brooks’en med en högre drop (avstånd mellan tå och häl) för ”längre rundor” och Kinvara med en drop på 4 mm för snabbare intervallpass och lopp. Ok. Jag insåg där och då; jag är fast. Jag är en nörd. Och det bar mig verkligen emot att behöva ge upp mina Asics (det är ju ett välrenommerat märke), men på något sätt kändes det ändå lite coolt att kunna säga att; ”efter många rundor i olika tempo så har jag fastnat för Brooks och Saucony”. Och att liksom faktiskt lite med rätta veta vad jag pratar om.
Så, idag var det dags för mina ”nya stjärnor”. Jag vill verkligen tipsa om att man kunde ”fynda” förra säsongens senaste modell på höstens/vinterns rea. Visst, lite snålt kanske, och man missar ju att kunna stoltsera med ”senaste modellen”, men kan man leva med att inte ha det senaste så sparar man pengar. Så sedan i höstas har de legat i garderoben och väntat på att vårsäsongen tillika ”inspringningen” kan börja. Är nu alltså inne på min tredje årsmodell av Kinvara. På löpturer över 3 mil har jag använt mina Brooks flitigt (inklusive under mitt första marathon förra året). Men på Lidingöloppet så sprang jag i mina Kinvara 5 och nu är min målsättning att springa marathon i år med Kinvara 6. Det är verkligen en vetenskap det där med drop och skomärken…
Men, hur vet man då när det är dags att byta ut sina skor? Tänk om det kunde fungera på samma sätt som med de där musik-/ljudböckerna man lyssnade på som barn. Det ”plingade till” och då visste man att det var ”dags att vända blad i boken”. Många går på ”100-milsregeln”. Dvs. att skorna bör bytas var 100:e mil. Det är dock en sanning med stor modifikation. Det finns massor att läsa om hur länge skorna håller och jag tror helt enkelt att man måste lära känna sig själv och sina skor. Mina Brooks har jag själv känt när det varit läge att byta (de har jag ju som regel sprungit väldigt många långa turer i dessutom). De börjar kännas ”platta” och hårda, och kanske börjar de göra att jag får skav någonstans. Då vet jag. Mina Kinvara har på gott och ont haft en dålig livslängd. Inte i sulan utan på ovandelen. Varje par har slitits, på olika ställen på ovansidan. Men trots relativt dålig hållbarhet så har jag än inte hittat ett par som jag trivs bättre i. Men om jag bara skulle gå på löpkänslan så skulle jag nog alla gånger kunna behålla dem 500 mil eller kanske upp emot 1 000. Men som sagt. Innan jag kommit dit så har ovandelen förintats för länge sedan.
Ett tips som jag verkligen tagit fasta på är att ha ”flera skor på gång samtidigt”. Det förlänger livslängden på skorna om du växlar mellan olika par. Och dessutom så är det bra för fötterna att få lite omväxling mellan olika typer av dämpning och stöd och också givetvis beroende på vilka underlag du ska springa på. För er som ska springa Lidingöloppet kan jag tipsa om att ni inte behöver investera i några trailskor. Det är mjukt och jämnt underlag majoriteten av sträckan och med reservation för vädret så kräver inte underlaget i sig något ”fäste” utöver det man får av vanliga löparskor. Men, jag är själv innerligt sugen på ett par trailskor inför kommande utmaningar som exempelvis Stockholm Trail den 11 juni.
