Alltså, jag erkänner. Jag är en jävla fegis! På riktigt!
Alltså, jag erkänner. Jag är en jävla fegis! På riktigt!
Egentligen så får jag inte riktigt ihop pusselbitarna. För jag är inte rädd för smärta, inte för blod eller för att göra mig riktigt illa. Men efter ett event igår så inser jag vad min stora skräck egentligen är. Det är den fasansfulla skräcken av att misslyckas! Skräcken av att inse att jag inte kan. Att jag inte kunde. Tidigare i livet, har min inställning i livet varit att hellre acceptera att jag inte kan (och därmed inte ens ge mig på att försöka). Läs gärna mitt tidigare inlägg om hur lätt man kan Vi hade fått rådet att se ”hindren” som tillfällen att sänka pulsen lite efter löpningen. Vilket många nog tog fasta på. För mig var det som ni förstår precis tvärtom. Trapporna och löpningen var ”nemas problemas”. Där visste jag exakt mitt tempo och kunde ”återhämta mig”. Detsamma med armhävningar, burpees och squat jumps. Jobbigt såklart, men inga bekymmer. Men de där jävla tuberna! Fy satan vad pulsen gick upp när jag närmade mig dem. Var nog tur att jag inte hade pulsklockan på armen så att jag slapp se eländet (dvs. den skyhöga pulsen).
Hursomhelst! Jag gav mig sjutton på att nu var jag HÄR nu var det bara att köra! Och jag hoppade, och hoppade och det blev nog lite, lite bättre med tekniken för varje varv. Behöver jag säga att jag var sjukt stolt över migsjälv när vi var klara!? Att jag vågade. Och med facit i hand – vad var egentligen det värsta som hade kunnat hända? Ja, med tanke på hur mina knän ser ut idag så vet jag faktiskt inte riktigt.
Men en sak är säker. Lika rädd som jag är för att misslyckas på ett lopp av ”hinderbanekaraktär”, lika sugen är jag på att anmäla mig till ett. Inte för att jag måste utan för att jag nu vet att jag vågar misslyckas!
