Den eviga frågan. Varför tycker inte alla det är kul att träna? Eller röra på sig, åtminstone. Jag inser att jag vid en första anblick inte kan tros vara den som har ”rätt” att ställa den frågan. För jag tränar ju. Nu. Men, jag om någon vet också hur det är (har ju typ 30 års erfarenhet) av hur det är att inte vilja eller tycka det minsta om att röra på mig. Och det funkade ju rätt bra det också. Eller..?
Jag låg på mage på bänken hos Per Nordström på Teamfysiq för ett par veckor sedan för att behandla min muskelbristning i vaden. Medan Per roade sig med att under lång stund köra in diverse nålar i min vadmuskel och vrida om (som för övrigt var bland det vidrigaste jag känt – typ som att få en evighetslång tandläkarbedövning rakt in i muskeln) så pratade vi. Inte så ovanligt för att vara jag. Men ändå. Vi pratade om min träningsbakgrund, som ju inte är så värst lång. Jag berättade om alla ”skolgympor” jag lyckats maska mig igenom, hur det kändes att faktiskt inte vara bra på något. Och inte tycka att något var kul. Skolgympan var mest ett onödigt ont som man var tvungen att hanka sig igenom. Och lyckas få godkänt i för att ”ta sig vidare med viktigare saker i livet”.
Jo – jag tyckte faktiskt att volleyboll’en var kul. Och så var jag grym på brännboll eftersom jag kunde slå med ”kill-träet” och slog riktigt, riktigt långt och hårt.
Bekymret var ju bara det att jag i låg, mellanstadiet och högstadiet hade (o)turen att ha en gympalärare som var tränare för Uppsalas Volleyboll-herrar, som dessutom just då vann SM-titeln 1994, så jag stod kanske inte högst upp på ”talanglistan” även om intresset faktiskt grodde i mig om någon hade haft viljan och geisten att ge mig förutsättningen att växa. Minns så väl lektionen när mitt ”volleyboll”-intresse dog. ”Det där är inget riktigt baggerslag”, kom gympaläraren fram och poängterade för mig. Där dog det.
Och brännboll, ja, det spelade vi ju ett par gånger om året ”när vädret tillät”, inget man direkt blev ”favvo bland gympalärarna” för att vara duktig på. Nej – man skulle vara duktig på att springa, på friidrott, redskapsgymnastik och gärna ha någon ”specifik” träningstalang vid sidan om. Spela fotboll eller hanboll i lag.
Jo, men så var det ju det där med simning också. Jag trivdes som fisken i vattnet! Pappa och jag var på badhuset varje söndag de helger jag var hos honom under min uppväxt. Vi simmade och stojade. Men ju äldre jag blev, och i kombination med att självföraktet och hatet för min kropp växte så ville jag inte längre visa mig i baddräkt. Och vill man av en eller annan orsak inte visa sig i baddräkt – ja, då blir det ju liksom svårt att få ekvationen att gå ihop.
På gymnasiet fick jag också (o)turen att få en av tränarna till svenska simhopplandslaget som gympalärare.
Vi skulle hoppa simhopp på lektionerna. Stå där uppe på svikten en och en till allmän beskådan och bedömning. Avskyn växte mer och mer…
Mina små, små gnistor av träningsglädje som funnits under min uppväxt lyckades inte ta sig. De fick inget syre att växa sig starka utan falnade och dog ut.
”Det är nog annorlunda idag…”, säger Per. Hmmm..ja. Det heter inte ”skolgymnastik” längre utan ”Idrott & Hälsa”. Och enligt vad jag förtstår utifrån sonens beskrivningar så ges de tusen och en möjligheter idag att pröva på alla tänkbara olika aktiviteter i förhoppning, misstänker jag, att hitta något som varje barn ska fatta intresse för. Och hälsa. Att förstå att det är bra att röra på sig och äta bra. Det gillar jag.
”…men vad tror du att man skulle ha gjort annorlunda för att få dig att tycka att det var kul..?”, fortsätter Per. Och jag inser plötsligt det relevanta i frågan. Just det. ”Kul”. Vad skulle ”man”, ”vuxna” ha kunnat hjälpa mig med för att börja tycka att det var kul?
Varför inte låta oss göra det vi tyckte var just kul!? ”Vilka vill spela fotboll?”, ”Vem vill hoppa studsmatta?”, ”Vilka vill köra spökboll?”. FAN – gör allt för att få barnen att göra det de tycker är roligt i form av att röra på sig! Och ge mig tiden i form av att du visar mig hur jag kan bli bättre eller åtminstone göra rätt!
Jag inser att tiden och engagemanget är nyckeln. Jag gör parallellen till min träning med Calle. Att han inte sa; ”Du, sådär gör man inte ett marklyft…”, utan att han gav sig FAN på att lära mig hur man ska göra – och göra det RÄTT och BRA så att jag kunde känna mig BRA och därmed tycka att det är kul!
Mer TID! Mer sammanhängande tid! Mer engagemang! Tänk om man kunde ge alla barn möjligheten att ha kul med rörelse – lika mycket tid eller mer – som man lägger på att lära dem att pränta in objekt, predikat och pronomen och rabbla namnen på Europas största floder!
Jag kommer förresten fortfarande ihåg vad huvudstaden i Surinam heter (Paramaribo – och jag glömmer det aldrig), men vet inte om någon nånsin visade mig hur jag faktiskt skulle göra ett korrekt baggerslag…
I förrgår hoppade jag studsmatta igen. Planlöst hoppande. I en timme – bara för att det var KUL! Vi tyckte båda att det var kul!
Vad tror du är viktigt för att få barn och unga att upptäcka – och bibehålla – träningsglädje genom livet?
Här kan du läsa mer om hur timplanerna för skolan ser ut: Timplan för grundskolan
…och om hur mer idrott leder till bättre prestationer: Idrott varje dag ger bättre resultat