Alltså – har du läst boken ”1984” av George Orwell – den extremt dystopiska och konspiratoriska novellen? Om inte, har du åtminstone troligen hört uttrycket ”Storebror ser dig” och förstår innebörden av det. Iallafall, lite som hämtad ur den boken så känner jag mig nu, faktiskt. Allt jag gör tycks övervakas av inte mindre än TRE ”storebrorsor”. Jag som inte ens har några äldre syskon eftersom jag är äldst. Läskigt? INTE alls – jättebehändigt!
Klockan 05.15 kom första mailet. Med suddig blick och innan morgonens första kaffekopp ens hunnit rinna ner genom filtret i kaffebryggaren läste jag rubriken…
”GI-BOXEN, DAG 1: Nu börjar vi!”. Ehhh…WHAT!? Vaddå; ”Nu börjar vi!”. De som känner mig vet att så kan man inte säga till mig utan att jag ska gå igång på alla cylindrar.
Vaddå – nu börjar vi!? Med vaddå?
In i mailet. Jodå – nu börjar vi! En leende Ola Lauritzon meddelar mig att ”Äntligen är det dags att komma igång”. Jag läser vidare och snart berättar Ola om vad det är jag ska komma igång med.
Jag som var så enormt nöjd, och glad bara över lyxen att få hem näringsberäknade, goda, vällagade och dessutom GI-vänliga matlådor direkt till dörren. Glad bara över att slippa det där ”Vad ska vi äta till middag”-tjafset med en övertrött och överhungrig unge och som i regel slutar med att man sitter med varsin skål yoghurt eller snabbnudlar i soffan. (Ok, riktigt så illa är det kanske inte. Eller jo – kanske). Nej, men skämt åsido.
För mig är bara det en sån lyx!
Men, nu visar det sig dessutom att Ola (typ) även håller koll på mig och har bestämt sig för att – här ska inte en dag passera utan att ta detta tillfälle i akt att få lite rätsida inte bara på middagarna utan även på ”hela paketet”. Tjohooooo!
Så, nu har jag snart ingenting som jag behöver klura ut själv utan allt får jag serverat på silverfat skulle man kunna säga.
Ett suveränt styrketräningsupplägg som Calle givit mig, och som jag bokför noggrant i appen ”Rep Count”, ett löpprogram där Simon coachar mig på distans i varje litet löpsteg jag tar via appen ”Coach 4 Pro”. Och så nu maten, med Ola, i mailform och GI-boxen. Det kan ju inte bli bättre!? Om jag inte kommer i mitt livs toppform efter den här hösten så vet jag inte vad som ska krävas?
Det enda jag alltså behöver göra nu är ”att göra det”.
Det vill säga att äta gott, träna hårt och tungt och försöka rehabilitera min vad så att jag kan börja springa igen.
Och förstås fundera lite över vilken av alla smaskiga maträtter jag ska äta till middag ikväll. Hmmm. Det var visst inte så lätt ändå, men livet är ju som bekant hårt mot de hårda. 😉
