När det är meningen

Jag inser att jag blivit en ”söndagsskrivare”. Det har helt enkelt varit ALLDELES för mycket med allt annat för att jag ska ha haft tid att skriva. Budgetarbete, bak och en förkylning från helvetet (igen). Och inget New York Maraton. I år heller.

Jag har ju som jag skrivit förut en lite speciell relation till Gud och min tro. Kalla det att tro på ödet, att saker händer när de ska hända. Att det liksom blir ”rätt tajmning”. Att när saker blir – och inte blir – som man tänkt sig så finns det liksom en mening. ”Någon” försöker visa dig vägen. Ödet, Gud eller du själv…

Mer peppad än någonsin efter förra helgens båda löppass såg jag fram emot denna vecka! Och med ett extremt tufft budgetarbete på jobbet som tagit all kraft under veckan så längtade jag verkligen ut. Till varje planerat pass. Men det blev inget. Inget alls. Förkylning (igen!) satte stopp. ”Något” eller ”Någon” ville att jag skulle varva ner.

Inte få för höga förhoppningar om mitt löpår 2019. Sakta ner, sänka kraven. Vila. Komma ihåg vad jag innerst inne känner är viktigast. Med löpningen. Med allt.

Och för tredje gången var jag med i lottningen för en startplats till New York City Marathon. Det är 1 chans på 4 att vinna en plats. ”Något” ville att jag ska springa nästa år. Då är jag nämligen garanterad en startplats. I år är, alltså, inte året för denna milstolpe.

Jag prövar mitt tålamod. ”Något” talar om för mig att jag ska ”bida min tid”.

Och så är jag fortfarande så sugen på ”En Svensk Klassiker”. Jag VILL åka Vasaloppet. Och jag vill övervinna min rädsla för att ”simma i en sardinburk” (a.k.a Vansbrosimmet). Och det finns tusen andra saker jag känner att jag ”har ogjort” i mitt liv. Men, min tid kommer… Jag är helt säker.

För en vecka sen kom jag på den briljanta (enligt mig) idén att vi ska sluta att slentrianköpa-, och äta ”fredagsfika” på jobbet. Ingen uppskattar det egentligen. Man tar det för givet och skulle se det som ”snålhet” om det inte längre bjöds kl. 15 varje fredag. Men uppskattar det på riktigt, nej, det är det nog ingen som gör. ”Köpefika” eller ”köpeglass”. Förväntat. Gott. Om ens det.

Vi ska därför börja BAKA fredagsfikat!
Blääää…tänker vissa. GUD vad snålt! Och GUD vad jobbigt…

För att uppskatta något på riktigt tror jag att man behöver kämpa lite för det. Lägga ner lite ”blod, svett och tårar” i det…

Det är ofta jag frågar den där ”någon”; ”hur mycket blod, svett och tårar skall det krävas egentligen..?”. Svaret tycks alltid bli; ”Lite till…”. Och på något underligt sätt och med ett slags lugn och tillförsikt så köper jag det. Jag tror på det. Det händer när det ska hända.

I torsdags bakade jag två rulltårtor. Och sen en till. Totalt tre. När jag gjort de två första så fick jag ”flow” och smällde ihop en tredje. Efter ”Hallon/vanilj” och ”Choklad/aprikos” så  blev det även en ”Kanel/Kardemumma/Äpple”. Det liksom ”hände”. Det var ”rätt tillfälle”.

Så. vad vill jag nu säga med allt detta..? Jo, att;  ”när det sker – då sker det och då är det rätt” – och att ”det är också då som du förstår att uppskatta det på riktigt”.

Fredagens fika var nog det mest uppskattade på länge. Kanske någonsin. Vi tog oss tid att sitta ner, prata, diskutera; ”vem hade bakat ditten, vad var receptet på datten…”, ”Den där kakan var god”… osv.

Med lite ”blod, svett och tårar” så blir det allra mesta mycket mer uppskattat. Och bättre.

Och det gäller nog ALLT här i livet. TACK ”något/någon” för att du visar mig det gång på gång. I allt jag tar mig för. Tack…

Tror du på ödet?

 

 

 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras