Den här Jante. Han är tusan med oss överallt. Hos mig är han ofta. Om hans lagar fick ta överhanden – vilket de fått göra alltför ofta och därav kanske är orsaken till att jag nu på ”äldre dagar” bestämt mig för att en gång för alla försöka få tyst på eländet. Det har ekat i huvudet så länge. ”Du ska inte tro att du duger till något”. ”Du ska inte tro att du att du är bättre än vi”…
”Visst är det så, att på varje gruppass – så finns ”den där tjejen” som alltid ska ställa sig längst fram nära instruktören för att synas. Som har varit på passet tusentals gånger och kan alla övningar utantill. Som lassar på minst lika mycket vikt som de ”starka grabbarna” och dessutom ser sådär glad och hurtig ut”. Vi har sällskap ut från gruppträningen och jag svarar; ”Ja…ehhhh…precis. Så är det ju alltid – ”den där personen” finns ju överallt”. För mig själv tänker jag att jag egentligen borde tillägga; ”jag borde ju veta – för det är jag som är den personen”. Men jag väljer att hålla tyst. Istället byter jag samtalsämne.
Nej, det är verkligen inte OK att vara ”den där”. Särskilt inte om du är kvinna. På fler och fler gruppträningspass börjar jag faktiskt känna mig obekväm. Det bär lite emot att välja de tyngsta vikterna på övningarna. Jag låter någon annan välja först – så att det kanske skulle falla sig som så att de tyngsta ”råkar bli över” så att det liksom bara finns de kvar att välja på för mig. Jag har till och med kommit på mig själv med att ”maska” lite på vissa övningar. Ja, men så att det inte ska bli för provocerande. Jag kör övningarna med lättare vikter – eller inga alls ibland. Fast jag egentligen vet att jag borde gå och ”lassa på mer” för att jag också ska kunna ”utmana mig själv”. Precis så som instruktören uppmuntrar de andra i gruppen att göra. Eller vänta nu. Hen uppmanar ju faktiskt hela gruppen att göra det. Men det gäller liksom inte mig. För jag är ju liksom lite starkare. Öhhh. Jag tar tillfällen i akt som dyker upp att påtala att jag ju är ”orörlig”. Det känns liksom lite bra med de övningar som jag inte fixar pga min orörlighet eller en eller annan orsak. ”Kolla – jag är kanske stark – men det är så mycket som jag inte är bra på – ser ni!? Jag försöker inte visa att jag är något! ”.
Jag tänker tillbaka till ”Styrke- och atletveckan” på Playitas i slutet av januari. Där var jag ”nybörjaren”. Katten bland hermelinerna. Det ”enda” jag var riktigt bra på var uthållighetsövningen i rodd sista dagen. I övrigt var jag medelmåttig. Det kändes ju rätt bra. Bekvämt liksom. Liiiite bättre hade känts bra att vara, men det kändes ändå lagom.
Lagom. Lagom. Lagom är bra. Lagom är bäst.
När jag i onsdags avslutade arbetsdagen med dagens andra träningspass där alla övningar utom en kändes oförskämt lätt slog mig tanken; ”jag borde nog sluta vara med på de här passen”. När jag inte tvekade att välja några av de tyngre vikterna – som de andra kämpade med. Som tur var så fanns det en ”escape”-övning. Bakåtvända burpees. Pjuh. Jag kommer fortfarande inte upp utan att sätta i händerna bakom mig. Skönt. Där kunde jag vara dålig. Så att ingen skulle tro att jag var med bara för att ”visa upp hur bra jag är”.
På väg hem kände jag den dåliga smaken i munnen av orden jag tänkt; ”jag borde nog sluta vara med på de här passen”. ”De som inte är lika starka kanske tar illa vid sig”. ”De kanske tror att jag försöker visa mig förmer än de”?
MEN – vet du. Min träningsglädje är lika mycket värd som din. Och din träningsglädje motiverar mig så enormt mycket. För vi har alla börjat någonstans. Något pass har varit vårt första. Och lyckan av att känna att nästa gång jag gör den här övningen så kan jag ta i lite, lite mer. Lyfta lite, lite tyngre. Den känslan – den kommer aldrig att avta!
Och jag vill dela den känslan med dig. Visa att liten kan bli stor. Att stor kan bli liten. Vi kan bli det vi vill – om vi bara tillåter oss att vara dem vi är. Precis som vi är. Du och jag.
Och ja – screw you, Jante! För vi ska VISST tro att vi är nåt! DU är grym! JAG är grym och tillsammans är vi GRYMMAST!
Njut av en underbar påsk! Glöm inte att det stora ägget också varit litet en gång.
