Tjejmilen 21K – #förhenne

Vilken underbar dag vi fick ute på Djurgården! Kunde knappast ha varit bättre!
Möjligen att jag inte skulle ha lämnat blod tidigare i veckan. Eller så var det precis det jag skulle ha gjort!

Redan på cykeln på väg mot starten så kändes stämningen på topp. Alla glada och förväntansfulla ”tjejer” som tagit över stan.
I en ljuvlig oas vid Biskopsudden precis vid vattnet låg startområdet. Jag tog mig till Plan Sveriges tält för att lämna mina saker, få min startlapp och hinna prata lite med sponsorerna. Jag hade ju, med tanke på vädret, egentligen tänkt springa i linne – men när det erbjöds en så fantastiskt fin tröja så kunde jag ju inte motstå! Klart att jag ska springa så det syns – fattas bara annat!

Stämningen var verkligen på topp! I två dagar hade jag nu mantrat för mig själv att ”Jag ska ta det lugnt, jag ska ta det lugnt – jag ska bara njuta”. Och nu var det snart upp till bevis.

Jag tog det lugnt – lugnare har jag nog aldrig sprungit på ett lopp någonsin. Men redan efter 3 kilometer kände jag att något inte var som det brukar. Jag var såååå enormt törstig. Vid alla vätskekontroller stannade jag till ordentligt och drack en hel mugg sportdryck och en mugg vatten. I vanliga fall (ja, till och med på maraton) dricker jag som mest en mun – resten brukar jag hälla över mig som ”kylning”. Jag drack, och drack och fick påminna mig om (åtminstone efter första milen) att jag verkligen måste ta det lugnt. Det här är inte mitt prestationslopp! Det här är en bonus! En ära!

Servicen längs banan var suverän. Vätska, bananer, dextrosol och energibars. Jag var enbart intresserad av vätskan. Det var ett fantastiskt lopp men jag kände verkligen att jag var ”undervätskad” redan från start. Pulsen var väldigt hög, trots det låga tempot. Och värre blev det ju i värmen…

Konstigt nog – så mitt i denna enorma ”tjejfest” och längs hela banan så kunde jag inte låta bli, kanske just tack vare att jag inte kände mig helt i form gällande vätskebalans, att tänka på – återigen – hur lyckligt lottad jag är. Som kvinna. I Sverige. Här kan jag ägna en lördag åt att springa, för njutning, för att det är härligt – för att jag älskar det! Det borde vara självklart för alla kvinnor – för alla flickor! Ju törstigare jag blev desto stoltare kände jag mig över att få vara en del av detta fina evenemang! Jag tog det än lugnare – just bara för att jag KAN! Jag saktade in och tog varje tillfälle att göra ”high five” med de som stod längs med banan. Jag kände att det här, det här är ”girl power” på riktigt! Vi ska tusan visa att vi kvinnor har lika stort värde och rätt till precis samma saker som männen. I Sverige har vi det redan i stor utsträckning – så ser det ju tyvärr inte ut i större delen av världen.

I mål kom jag till sist. På min absolut sämsta tid någonsin på en halvmara. MEN, stoltare har jag nog aldrig varit! För jag gjorde det #förhenne!

TACK, Plan Sverige och Annika Dellensjö för möjligheten att göra det som så många andra kvinnor och flickor världen över inte kan – nämligen precis det vi vill!

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras