Jag åt lunch med min pappa förra veckan. Vi kom in på det här med självbild, självkänsla och självförtroende. Vi skrattade och raljerade lite kring hur ofattbart det är att jag nu är en sån (i familjens och omgivningens ögon) ”tränings-freak”. Att jag ju tidigare (typ hela uppväxten) var den där tjejen med långt, blont hår som helst inte rörde mig en millimeter i onödan, gillade att kolla på ”såpoperor” och ”fila naglarna”. Ok, väldigt raljerande – och inte för att det var något fel med det alls.
Jag åt lunch med min pappa förra veckan. Vi kom in på det här med självbild, självkänsla och självförtroende. Vi skrattade och raljerade lite kring hur ofattbart det är att jag nu är en sån (i familjens och omgivningens ögon) ”tränings-freak”. Att jag ju tidigare (typ hela uppväxten) var den där tjejen med långt, blont hår som helst inte rörde mig en millimeter i onödan, gillade att kolla på ”såpoperor” och ”fila naglarna”. Ok, väldigt raljerande – och inte för att det var något fel med det alls. Men helt enkelt så var andras och min egen bild av mig så långt ifrån den jag är nu. Eller är den det..?
Jag minns att jag under många, många år hade någon slags vision om hur jag ”ville bli när jag blev stor”. Visionen och målbilden var mycket tydlig. Jag drömde om mig själv som en ljuv, behaglig, slank, konstnärlig kvinna som skulle sitta i en stor fin gammal våning från sekelskiftet med såpade trägolv, fönstren på vid gavel ut mot den lugna innergården och spela ljuv klassisk musik på min flygel (eller kanske helst en cello) samtidigt som jag målade stora fantastiska oljemålningar. Iklädd en stor vit, sliten herrskjorta, barfota… det var min målbild. När allt var så, ja, då skulle jag vara lycklig.
Det som slagit emot mig, minst lika många gånger genom åren som gångerna som jag försökte nå där målbilden var ju att det var omöjligt. Faktiskt fullständigt omöjligt! Och det bara på grund av en enda liten detalj. Bilden av mig själv! Ingen av ”förutsättningarna” i min vision var det ju egentligen något fel på eller svårighet att uppnå i sig utan mer en fråga om vilja. Måla kan jag. Spela piano kan jag. Få tag i den där lägenheten – egentligen bara en fråga om pengar och tur. Men det var just det där med ”slank”. Jag har varit smal. Jag har varit sjukligt smal. Men inte var jag lycklig för det!? Jag har nog kunnat leva i min ”vision” med allt vad den innebar – problemet var bara att när jag väl varit där så har jag inte varit lycklig! För bitarna har liksom inte gått att få ihop till en helhet. Jag har varit på gränsen till undernärd och inte klarat av eller orkat göra ett endaste litet dugg annat än att försöka upprätthålla den där visionen. Som jag ser det framför mig. Visst, jag har kunnat sitta i den där sabla herrskjortan, barfota. Men inte tusan har jag då haft ork, kraft eller energi till att vare sig måla tavlor, spela piano eller ens öppna fönstret. Priset var för högt!
Idag är jag vän med mig själv och med min kropp. Istället för att jobba mot den för att nå den där ouppnåeliga visionen (målbilden) så jobbar jag med den – för att sträva efter en målbild som är anpassad för mig. En målbild som matchar min självbild och mina förutsättningar. Jag har aldrig varit någon ”speta” och kommer bevisligen aldrig att kunna bli det heller (V.S.B = Vilket Skulle Bevisas, som man fick avsluta räkneövningarna med på tekniska högskolan). Jag har alltid haft rumpa, ben och lår.
När jag och Calle satte mitt nya mål, att springa Stockhom Marathon 2017 i ”toppform” (eller faktiskt för att vara mer konkret så utmanade Calle att jag då ska springa i en tröja/topp som det står ”This body was created by Calle” på), så byggde det på att skapa den bästa versionen av mig utifrån mina förutsättningar! (Läs inlägget HÄR)
Målet var inget ”SMART” definierat mål, ett sådant som jag i normala fall i min roll som projektledare arbetar dagligen med. Dvs. att målet ska vara ”Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realiserbart/Realistiskt och Tidsatt”. Det faller ju nämligen på bland annat; ”hur ska man definiera Specifikt och Mätbart” i sammanhanget ”toppform”? Det går ju inte…
Men – för mig är det inte viktigt! Det är inte viktigt längre! För mig är det viktigt att jag nu verkligen njuter av att känna att jag låter min kropp utvecklas. Jag njuter av att den klarar av en massa fantastiska saker som jag aldrig ens vågat drömma om! Och det ger mig sådan tillfredsställelse!
Så, numera skippar jag de där idiotiska visionerna. Jag kan strosa runt i en gammal herrskjorta, barfota, i vår sekelskiftesvåning med fönstret öppet ut mot innergården. Jag kan, när andan faller på dra ner staffliet, färgerna och penslarna från vinden. Och jag vet, att skulle jag någon gång nu få för mig att börja spela piano igen så kan jag tusan hjälpa till att bära upp det själv!!!
Fundera över om den vision (målbild) du har verkligen stämmer överens och är förenlig med din självbild (den du är, kan och vill vara).