När jag trampade iväg på cyckeln imorse och möttes av mörkret så fick jag flashback från min löprunda i lördags. det kändes sjutton som att det var mitt i natten när jag sprang iväg vid 8 på morgonen! Pust – varde ljus!
När jag trampade iväg på cyckeln imorse och möttes av mörkret så fick jag flashback från min löprunda i lördags. det kändes sjutton som att det var mitt i natten när jag sprang iväg vid 8 på morgonen! Pust – varde ljus!
Hursomhelst så blev jag så varm i hjärtat när jag tänkte tillbaka på mitt ”äventyr”. Jag sprang ner till Hammarbybacken (3 km ganska exakt) – sen hade jag gett mig tusan på att ta mig upp och ner för backen 3 ggr. Men, uppe på toppen – helt ensam och övergiven – stod det en bänk! Med ena ryggstödet som saknades dessutom. Bänken stod för övrigt inte där för ett par veckor sedan vad jag kan minnas.
Bänken skrek; ”Maria, våga testa att hoppa upp på mig!”. Och ta mig tusan – jag gick fram och hoppade. Och hoppade. det gick! Jag vågade. Ok, för er som kanske undrar vad det är för märkvärdigt med det, så ska jag berätta att jag haft riktiga bekymmer med att våga mig på att ”hoppa upp” på saker och landa med bägge fötterna. Men i lördags gick det! Boxjump here I come!
