Vilket fantastiskt väder vi har (åtminstone här i Stockholm)! Och det är precis dagar som dessa som jag verkligen suktar över läskande drycker! Ett barndomsminne, som hör sommaren till, är för mig Slush! Ni vet de där isiga färglada dryckerna man kan köpa och sörpla i sig med sugrör!? Dessvärre så innehåller de man köper färdigt extremt mycket tillsatt socker (därav den kan behålla den där lagom isiga konsistensen).
Varmt = av med kläderna!?
Kunde inte låta bli att ta mig ut en liten sväng imorse! De här dagarna, som inte är så många, när solen skiner och värmen slår emot en när man kommer ut trots att klockan bara är barnet är de absolut bästa! De tillsammans med de riktigt härliga soliga, kalla och snövita dagarna på vintern.
Pling, pling – ur vägen!
Det finns de som säger att löpning inte är en materialsport! Helt fel enligt mig!
Det finns hur många prylar somhelst som förbättrar dina förutsättningar att lyckas med löpningen! Förutom skor för alla olika underlag och ändamål, kläder i ”rätt” material, vätskebälten så finns ju klockor. Och inte bara klockor som i löparklockor utan klockor som i ringklockor!
Högt eller lågt? Vara fin eller lida pin?
Jag älskar skor! Alla skor! Snygga, sköna, låga, mjuka, hårda. Ja, skor för alla diverse tänkbara ändamål. Skogsturer, löpning, arbete… Men mest av allt älskar jag, tyvärr, skor med höga klackar! Förutom att jag ju rent estetiskt tilltalas av de flesta av de höga klackarnas form – de tenderar att bli smäckrare och mer feminina med en smal och välsvarvad klack, så känner åtminstone jag mig mer kvinnlig iklädd ett par.
100% njutning – Stockholm Trail!
Men alltså, var det fantastiskt eller?
Vädret kunde knappast vara bättre. 20 grader, växlande molnighet och en stämning på topp! Strax efter 10 i morse (nja, eller förmiddags för oss som vaknar tidigt) var det ÄNTLIGEN dags att inta Hammarbyhöjdens IP för veckans andra höjdpunkt! Som jag längtat efter detta! 21 km ren och skär njutning. Utan tidspress, utan prestationskrav OCH sist men inte minst UTAN musik i öronen!
TBT – Du kan allt!
Throw Back Thursday!
När blir man den man är?
Har fått så många fina och uppmuntrande – ja, till och med imponerade – kommentarer sedan i lördags. ”Va!? Är det sant? Sprang du marathon? På runt 4 timmar!? Ditt andra marathon?”. När kommentarerna dessutom kommit från någon som inte känner till ”min obefintliga träningshistoria” så kommer också allt som oftast en bisats i form av; ”…men du verkar ju vara en sådan som har tränat hela livet!?”. Jag inser att jag inte kan relatera till det.
Yes! Att klara en mara!
Alltså. Wow. Det ska vara spännande in i det sista…
Ladda för en mara’!
Ok. Varför springer man ett marathon? På riktigt? Fråga nummer två; vad får en människa att efter att ha sprungit ett marathon ens komma på tanken att springa ett igen..? Jag har verkligen ingen aning om vad som driver oss, men för mig finns det egentligen bara ett enda svar på den frågan och det är enkelt: För. att. jag. kan.
PARTNERINNEHÅLL