TBT – Döda inte träningslusten!

Igår var det torsdag. Och en riktig ”Throw Back Thursday” i alla bemärkelser. Igår hade jag bokat in mig på ett pass som jag normal brukar köra minst 1 gång i veckan och har så gjort under nu snart 2 års tid på två av de anläggningar där jag tränar inom samma kedja. Det är en konceptklass, och jag känner mig väl bekant med hur det ska gå till. Det är tio stationer där man kör 45 sekunder på varje station i tre varv med någon minuts vila mellan varje varv och 15 sekunders ”transport/vila” mellan varje station. Övningarna brukar vara varierade men konceptet är detsamma och det finfina med passet brukar vara att man tränar igenom hela kroppen och det också utifrån egen förmåga och dagsform. Jag älskar passet!

Då gårdagens lunchträning inte blev av (var helt enkelt tvungen att avstå den till förmån för ett jobbmöte), så bokade jag in mig på ett pass på en annan anläggning än jag brukar, lite senare på kvällen. Glad i hågen och med en stor träningslust och förväntan om att nu äntligen få ”ge järnet” fullt ut efter en hel dags väntan tog jag mig dit. Det som sedan utspelar sig är för mig, och nu överdriver jag inte, faktiskt en av de värsta 55 minuterna i min ”träningshistoria”. Det hela inleds med att vi efter en kort jogg-runt-lokalen-uppvärmning ska inleda med att – STÅ PÅ HÄNDER! Och jag kan säga, jag har ALDRIG kunnat stå på händer. Jag har inte ens vågat ge det ett ärligt försök eftersom jag tycker det är obehagligt. Jag vet knappt hur man gör! Vi blir ihopparade två och två och ska ”passa” på varandra. Tjejen jag ska ”passa” tycks kunna stå på händer, men jag lyckas självklart med att inte fånga upp henne ordentligt (såg verkligen ut som att hon skulle klara av att stå utan ”stöd” så) – hon ”faller över”, ramlar pladask och slår i näsan så pass att hon börjar gråta! Det i sig är ju traumatiskt nog, men gör ju inte direkt att jag känner mig mer ”taggad” på att försöka själv. Instruktören kommer och tröstar och ber mig (som ju nu både har dåligt samvete och en puls på typ 190 eller något) att ställa mig på händer. Jag ger det två-tre tafatta försök. Sen ber han mig att ”vila” (dvs. ingen idé att försöka mer för det kommer inte att gå. Inte idag. Inte här och nu. Inte för att styrkan inte finns utan för att tilliten och lusten inte gör det, vilket han nog också insåg). De övriga deltagarna tycks vara riktiga fenor på det här, så de står på händer utan större problem flera av dem. Jag känner hur klumpen i magen växer. Det här känns verkligen inte bra. Det känns inte roligt. Det känns faktiskt riktigt dåligt! Jag känner mig förvirrad!

Sedan är det dags för nästa övning. Pullups (borde ju vara min favorit!?). Vi ska göra 5 set med 5-15 st. När han säger det så kommer paniken igen! Jag som inte ens kan göra en! Jag som kämpar som ett djur för att på två veckor nu försöka klara den där enda, jävla ena pullup’en! Vi får förvisso ta hjälp av valfritt ”gummiband som hjälp/motstånd” och vi får också ta hjälp av varandra. Medan instruktören beskriver övningen så är det en av deltagarna som lätt och ledigt helt sonika hoppar upp och kör ett par ”butterflyes” (det är en form av pullups där man förutom att bara dra sig upp även tar fart och svingar sig under tiden). Ok. Där satte vi ribban igen. Jag klarar en, med gummiband. Ett hyfsat tunt. Sen får jag för varje set ”byta upp mig” mot ett tyngre band (dvs. göra det lättare för mig). Till sist är det bara jag kvar. Alla väntar på mig. Instruktören försöker peppa mig. Känns verkligen som att han på riktigt tycker synd om mig. Och klumpen bara växer. Jag känner mig återigen som den där totalt värdelösa, stackars halvrunda och klumpiga tjejen på skolgympan. Hon som alltid försökte skolka från skolgympan. Jag var hon igen. Och jag hatade det! Och så fortsatte passet. Det var nu dags för en rad övningar, den ena efter den andra – där vi tillsammans parvis skulle prestera och leverera som ett team. Och jag kände mig verkligen sämst. Flera gånger fick jag ”klapp på axeln” av både instruktören och peppande ord från de andra. Men det jag innerst inne kände, var den där jävliga känslan av att 1) Jag förstör för min ”partner” vi kommer sist på grund av mig. Och 2) Jag är sämst här. Och 3) Jag hatar detta! All min lust och glädje var som bortblåst. Jag kämpade med att hålla modet uppe men på vägen hem så brände faktiskt tårarna. Jag blev kastad 25 år bakåt i tiden. Tillbaka till den tid då jag hatade träning. Tillbaka till den tid då den lilla, lilla droppe av lust och glädje – om den ens fanns som en tillstymmelse – försvann och dog! Och jag kände mig också så besviken och totalt ”snuvad och blåst på konfekten”. För inte nog med att passet fick mig att må dåligt i sig, jag hade ju inte heller fått utlopp för all den där positiva och genuina glädjen jag brukar känna efter ett avslutat pass.

Gårdagens pass påminde mig om fler saker, men den viktigaste var kanske att få återuppleva känslan av hur lätt man kan döda lusten för rörelse. Hur viktigt det är att träning är inkluderande, lust- och glädjefylld  och möjlig för alla att delta i utifrån sin egen förmåga för att man ska vilja fortsätta med den! Givetvis gäller detta inte de som ägnar sig åt träning på elitnivå, eller som deltar i träningspass som har en tydlig inriktning mot att vara ”avancerade” eller kräva vissa förkunskaper (vilket jag verkligen inte tycker att ”stå på händer” bör vara på ett vanligt cirkelträningspass hos en stor och etablerad kedja!). Jag blev igår helt tagen på sängen! Jag var helt oförberedd på vilken nivå som förväntades av mig. Jag kände mig lurad! Och jag fick aldrig en chans att ”komma med i matchen”. Och jag inser, att det är just det här som händer (ofta) redan så tidigt som under skolåren. Några halkar efter och kommer aldrig ikapp! Jag lyckades ju komma ikapp efter 32 år med min träning och hitta min träningsglädje. Men det krävs så sjukt lite för att man ska tappa motivationen och glädjen. Jag tänkte att om jag inte hade varit jag (den jag är nu) på passet igår, utan hade varit en människa som för första gången bestämt mig för att våga mig ner till en träningsanläggning för att vara med på ett gruppträningspass. Kanske bestämt mig för att försöka komma igång med min träning. Kanske om det varit jag, där jag var för 7 år sedan – då träningen inte ens fanns ”på min karta”, då hade jag ALDRIG någonsin kommit tillbaka efter gårdagens pass! Jag hade blivit så totalt avskräckt! Jag fick kämpa hårt igår kväll för att intala mig själv att jag faktiskt kommit långt. Att jag är hyfsat stark, i bra form, att jag sprungit ett marathon, att det inte var ”fel på mig”.

Till er, som liksom jag gjorde igår, känner sig avskräckta – det är inte er det är fel på, våga försök igen! Låt inte ett misslyckat tillfälle få er att ge upp! Gå någon annanstans! Och tänk på det – alla ni som tränar andra! Särskilt ni idrottsledare inom skol-, barn- och ungdomsidrotten! Anpassa passen och aktiviteterna så att alla kan vara med! Döda inte lusten – göd den!


Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras