Plötsligt händer det! Ibland dyker de upp som från ingenstans. En tanke, en möjlighet, en chans eller en känsla. Ibland smyger den sig på under lång tid. Mognar fram. Oavsett ”inkubationstiden” så påbörjas i samma stund som du som du inser att du har ett alternativ att ta ställning till en känslomässig och/eller förnuftsmässig konflikt. Ska jag? Ska jag inte? Varför? Varför inte? Kan jag? Jag kan inte? Vill jag? Vill jag inte? Vad har jag att vinna? Vad har jag att förlora? Och så vidare. Vissa saker sorterar man enklare än andra. Man gör snabbt en riskanalys.
Plötsligt händer det! Ibland dyker de upp som från ingenstans. En tanke, en möjlighet, en chans eller en känsla. Ibland smyger den sig på under lång tid. Mognar fram. Oavsett ”inkubationstiden” så påbörjas i samma stund som du som du inser att du har ett alternativ att ta ställning till en känslomässig och/eller förnuftsmässig konflikt. Ska jag? Ska jag inte? Varför? Varför inte? Kan jag? Jag kan inte? Vill jag? Vill jag inte? Vad har jag att vinna? Vad har jag att förlora? Och så vidare. Vissa saker sorterar man enklare än andra. Man gör snabbt en riskanalys. Ställer upp ”plus och minus”. Sannolikhet att lyckas/misslyckas kontra konsekvensen av att detsamma infaller.Och så agerar man utifrån det. Ska jag köpa de ekologiska bananerna trots att de är dyrare eller ska jag köpa de billigare besprutade? Det enda jag aldrig backar på är mina ekologiska ägg. Det beslutet är redan fattat.
När ska känslan (den där berömda som sitter i magen eller kanske i hjärtat) få styra…och när ska förnuftet få göra det?
Och allt är inte alltid så enkelt som det ser ut heller. Utifrån sett. Man kan stå bredvid och bara fundera över – kanske till och med råda – ”Men varför gör hen inte bara si eller så – det borde ju vara ett lätt beslut”, ”Det är väl bara att köra? Varför tveka?”, ”Men huuuur kan hen besluta sig för det där – det är ju helt vansinnigt”. Vi kan vara snabba att döma. Och gärna komma med ett ”I told you so” i efterhand. Vi frågar också gärna om stöd; ”Vad hade du gjort om du var i min situation?”. ”Tycker du att jag ska köpa den här tröjan..?”, ”Ska jag springa ett tredje marathon, eller vad tycker du..?”, ”Borde jag byta jobb?”… Kanske är det för att på något sätt rättfärdiga det vi beslutar eller inte beslutar oss för att göra.
Det hemska, men också det fina i kråksången är att när det väl kommer till kritan så är beslutet alltid ditt och enbart ditt. Det är du som måste lösa din inre konflikt. Vad säger mitt förnuft? Vad säger min känsla? Vad är jag beredd att riskera? Men också vad är jag värd att få..?
Hopp är ett underbart ord! För mig finns det alltid hopp. Antingen i form av att man bland beslutar man sig för att ”hoppa direkt” – handlöst – rätt ut! Ibland i form av att man beslutar man sig för att ta en annan väg, en längre väg, men som leder mot samma mål. Att ”leva på hoppet”.
Jag har ju alltid, av någon underlig anledning varit rätt för just att ”hoppa upp” på saker. Men jag övar. Hopp, hopp, hopp… Inte alltid högt. Men jag övar. Snart så…
Här är nog världshistoriens bästa ”hopp”… ur filmen ”Dum Dummare” (öppnas i nytt fönster).
