Söndag morgon. Tredje advent. Jag har satt mig för att i lugn och ro njuta av min frukost och bläddrar igenom Dagens Nyheter. Jag gillar för övrigt verkligen att ha en riktig papperstidning att bläddra i!
Söndag morgon. Tredje advent. Jag har satt mig för att i lugn och ro njuta av min frukost och bläddrar igenom Dagens Nyheter. Jag gillar för övrigt verkligen att ha en riktig papperstidning att bläddra i!
Hursomhelst. Efter ett par sidor om Nobelfesten och flyktingpolitiska artiklar så möts jag av ”Sociala medier spär på osund julhets”. Först tänker jag; ”Shit, är jag med och bidrar till detta?” Till att tusentals människor (främst kvinnor om man ska tolka artikeln rätt) mår om möjligt ännu sämre av alla krav på måsten utöver heltidsarbete, att hålla sig i form, snygg och fräsch och dessutom att behöva vara ”den perfekta föräldern” som gör egen pepparkaksdeg, pysslar och till och med gör egen paketkalender!?
Men så blir jag förbannad. Och provocerad! Och inte för att jag känner att jag måste försvara mig, utan snarare för att jag känner att det är en orättvis bild som förmedlas här! Nej. Du måste tusan ingenting! Du måste inte baka pepparkakor, du behöver inte göra paketkalender för att ungarna ska tycka att du är duktig. Du måste inte träna, du måste inte ha snygga kläder. Du måste INGENTING! För det första: jag avskyr när man försöker lägga över skulden på andra för saker man själv inte gör genom att skylla på att andras krav och förväntningar får oss att må dåligt! Det man gör då, är ju att göra exakt samma sak – dvs. att försöka ge andra skulden för att de genom sitt agerande får oss att känna oss mindre lyckade. För det andra: för mig, så handlar det om att göra saker som jag mår bra av! Exempel: för mig, för oss, så är exempelvis pepparkaksbakstraditionen en viktig del av julfirandet. Vi bakar tillsammans, vi blandar kristyr, spritsar, limmar, blir förbannade, skrattar åt att vi ändå tar det på sånt allvar och lovar oss att nästa år ska vi inte göra en enda pepparkaksjävel! Men, ändå, så gör vi det. Varje år, och för varje år så tillkommer ännu en avancerad skapelse. Vi är fortfarande inte helt klara med årets arrangemang. Men jag gör det inte för att jag måste – jag gör det för att jag mår bra av att göra det! Jag får utlopp för min kreativitet. Alla kan vara med på sina egna villkor och dessutom blir det fint att titta på och prata om!
Och kalendrarna. Jag gör det för att jag tycker det är mysigt! Jag tycker om att ha något annat än arbete och ”måsten” att tänka på genom att fundera på små saker som kan passa i 24 paket. Och detta år gjorde jag ju även en till mig själv som fyller varje morgon fram till jul med ett leende och ”dubbel glädje” i form av att jag kände minst lika stor glädje när jag samlade på mig det jag skulle fylla kalendern med.
Återigen. Du måste inte! Du måste ingenting – dina ungar blir troligen precis lika glada över en köpt chokladkalender eller en kalender utan choklad som man bara ”öppnar luckan” på som är gratis från Ica. Och du kan köpa färdiga pepparkakor (minst lika gott som de du gör själv).
Och precis på samma sätt som jag blir arg över hur vi lägger skulden på allt och alla kring debatten om ”kroppshets” och osunda (?) ideal som jag skrev om i ett tidigare inlägg (
