Min chef upplyste mig i början av förra veckan om, när jag just avslutat en lång utläggning om de utmaningar jag såg framför oss kommande månaderna; ”Maria, hur många gånger har du sagt ordet ”underbart” sedan du började hos oss?”. Och jag insåg att ja, jo – jag säger ofta att saker är ”underbara” eller fantastiska”. Och jag har nog en förmåga att också uttrycka dem i sammanhang som andra normalt skulle uppfatta som motsägelsefulla. Kan man verkligen säga ”underbart”, ”utmaning” eller ”problem” i samma mening? Jag är oftast glad. Och jag uttrycker ofta hopp, glädje och sprudlar av energi! Och jag gör det, för att jag ofta väljer att hellre se ”solen skymta fram bakom molnen” än att se ”molnen som tonar upp sig bakom solen”! Jag har vuxit upp med en ”himmel som är svart”. Förmodligen svartare än de flesta andras. Men jag har med åren insett att det som gjort mig stark och glad är att jag, kanske dumdristigt ibland, ändå alltid haft den där glöden inom mig. Den där gnistan som aldrig slocknat helt utan hållits vid liv. Det har varit olika saker som ”fångat mitt engagemang”. Som man brukar säga; ”kärleken är evig men föremålen växlar”. Men det har varit just en liten gnista som, efter cirka 32 år, flammat upp till en eld. Och vad är det som inspirerat mig att låta gnistan brinna, som fått mig att orka kämpa och till och med att till slut att nu själv ”börja brinna”? Jo – att möta andra människor som brinner!
Få saker har t.ex. inspirerat mig så mycket som de seniorer som jag möter på anläggningarna där jag tränar, som för övrigt vissa av dem tränas av bland annat
