OK. Jag har problem. Det är ett stort, eländigt och ett riktigt I-landsproblem. Jag går längs med kanten till en djup ravin. Jag balanserar bokstavligt talat på den hårfina gränsen mellan hopp och förtvivlan. Jag ska försöka spara ut håret. Pjuh… För alla er som någon gång gått igenom detta med att försöka spara ut en kort frisyr till en lång – eller ni som drömmer om att håret ska växa fortare – bli längre så vet ni precis vad jag pratar om.
För att göra min hårhistoria så kort det går. Jag har alltid haft långt hår (åtminstone så som jag själv upplever det). Ner på ryggen. Någon period klippte jag det axellångt. Men annars har det alltid varit långt. Jag drömmer fortfarande om mig själv som långhårig på nätterna. 2009 klippte jag en längre page – trivdes bra i det förutom att det ju krävde en hel del jobb. När jag blev gravid fick jag som annars förvisso haft fint självfall – från ena dagen till den andra – lockigt hår! Ja – riktigt lockigt hår! Bara sådär! Pang bom! Det var rätt kul och funkade ju bra med hår ner till axlarna. Sen försvann lockarna i samband med amning. Då ledsnade jag och klippte succesivt håret kortare och kortare – delvis i takt med mitt ökande träningsintresse. För det är ju så ljuvligt praktiskt med kort hår när man tränar ofta. (Läs gärna mitt tidigare inlägg:
..och en ”rufs-bild” efter ett par åk i berg-och-dalbana!
