Krallig. Vad är det egentligen? Och vad menar vi när vi säger det? Jag försökte fiska fram lite kring ordet och dess betydelse. Det är ett slangord med innebörden ungefär; ”person som har byggt muskler och är muskulös på ett sätt som ser mer pråligt än snyggt ut”. Eller kanske snarare ett snällare ord för ”osmickrande muskulös” eller kanske till och med ”fet”.
Krallig. Vad är det egentligen? Och vad menar vi när vi säger det? Jag försökte fiska fram lite kring ordet och dess betydelse. Det är ett slangord med innebörden ungefär; ”person som har byggt muskler och är muskulös på ett sätt som ser mer pråligt än snyggt ut”. Eller kanske snarare ett snällare ord för ”osmickrande muskulös” eller kanske till och med ”fet”.
En sak har jag förstått iallafall. Som kvinna ska man inte vara ”krallig”. Sägs det om en kvinna (exempelvis till mig) att; ”nu börjar du bli lite krallig…” då är innebörden egentligen; ”det är inte snyggt/kvinnligt med muskler”.
Och jag kan ärligt säga, att jag funderat mycket på sistone kring vad som egentligen betraktas som ”kvinnligt” och ”snyggt” när det kommer till muskler. För män tror jag snarare att det är tvärtom. Där är det nästan snarare något positivt med att anses som krallig. Då tycks innebörden vara mer synonymt med; ”bastant, redig, muskulös”. Och ”manlig”. Som man kan jag tänka mig att man snarare bemöts med kommentarer som; ”nu är det kanske dags att börja bygga lite..?”. Bara en gissning.
För mig, som kämpat större delen av mitt liv med att försöka ”få min själ att växa ihop med min kropp”, så kan jag säga att det finns nog inget som får mig att känna mig så kvinnlig som nu när jag faktiskt börjar känna och även se att det finns muskler på min kropp. Jag tänkte på det senast i helgen när jag var ute och sprang. Ofta, på min runda, så möter jag tjejer, kvinnor som är sjuka. Jag ser på deras ansikten, tomheten i deras blick, och på deras spindelben att de är sjuka. För jag har själv varit där. Tidiga morgnar, på fastande mage – ute för att gå, gå, gå. Annan träning eller mer ansträngande aktivitet orkade inte kroppen med. Och efter den där evighetslånga promenaden så orkade man definitivt inget annat heller. Kroppen var i ett konstant ”Stand by”-läge. ”Energispar”. ”Battery stretch”. Allt gick på lågvarv. Det enda målet var att på något sätt hålla sig balanserande på den sköra tråden att vara mer levande än död. ”Tom och smal”. Så långt ifrån krallig man över huvudtaget kan komma. Med en kropp som för länge sedan gett upp hoppet om näringsriktig föda och påfyllning av energi. Eller till och med – kanske fått det men blivit tvingad att i nästa stund göra sig av med den på ett eller annat sätt. Så långt ifrån ”kvinnlig” man kan vara. Så långt ifrån människa.
Jag kan säga, att jag idag är så innerligt glad att min kropp bevisar för mig att jag tar hand om den! Att den bygger muskler! Att den är med på mina ”utmaningar av den”. Att den svarar; ”Yes – jag är med! Jag ska kämpa med dig och hjälpa dig att orka, Maria!”. Att den jobbar med mig och inte mot mig. Eller är det kanske tvärtom..? Att det är jag som jobbar med min kropp och inte mot den?
Jag känner mig tusan så mycket snyggare – för att inte tala om kvinnligare – när vet att jag har en kropp som jag kan springa ett marathon med. En kropp som igår lyckades dra upp 90 kg i marklyft inte bara en gång utan två dessutom! Fy fan vad jag kände mig vacker då! Vackrare än någonsin! Och vet ni, från och med idag – så ska jag ta det som en komplimang när någon säger att jag är ”krallig”. Jag ska säga ”Tack, vad glad jag blir att du säger det!”. För de här musklerna som jag och min kropp bygger upp nu tillsammans, de gör mig så mycket kvinnligare än ”vi” var med den där hålögda, tomma blicken som inte orkade med att leva!
Så var stolt över dig och din starka kropp!
Idag sprutade det glädjetårar på golvet under lunchpasset! Glädjetårar i form av äkta svett! 🙂
