Ibland gillar jag verkligen Facebook! Imorse ”poppade” ett inlägg jag skrev för exakt 3 år sedan (på dagen) upp. En väldigt intressant reflektion jag hade gjort då och som jag fortfarande står fast vid. Var håller alla de där superkropparna hus egentligen!? De som syns i tidningarna!?
Ibland gillar jag verkligen Facebook! Imorse ”poppade” ett inlägg jag skrev för exakt 3 år sedan (på dagen) upp. En väldigt intressant reflektion jag hade gjort då och som jag fortfarande står fast vid. Var håller alla de där superkropparna hus egentligen!? De som syns i tidningarna!? Jag gillar att läsa tränings- och hälsomagasin och frossar gärna i snygga bilder på vackra kroppar och framförallt om de är iklädda snygga träningskläder i fräscha färger (eftersom jag själv fortfarande kämpar med att sitta fast med ena foten i ”svart är det nya svart”-träsket).
Men hur mycket jag än letat så tycks de där kvinnorna på bilderna i de läckra cericefärgade ”crop-tops” och boxershortsen i träningsrepotagen inte finnas ”i verkligheten”. Jag som ju ändå spenderar ganska många timmar i veckan på gym (och i omklädningsrum), även har provat på att besöka mer specialiserade anläggningar (där kanske förekomsten av überkroppar borde vara något vanligare) med mera står fast vid att alla har skavanker! Ok, bli inte rädda nu! Jag är inte någon som står och granskar folk från topp till tå, gluttar som en törstande äckeltant i duschen och dräglar över nakna kroppar. Jag konstaterar bara att det är ju krasst så att vi står nakna i duschen och i omklädningsrummet (och träningskläderna är ju också rätt avslöjande i de flesta fall). Och det är inte bara på min kropp som det är lite (nåja, ok, ganska mycket) ”gäddhäng med sväng”, gropar i låren, en slapp mammahudsmage som rinner ända ner i golvet när man gör plankan, bröst som pekar neråt om man inte ger dem stöd underifrån – och för att inte tala om den där rumpan som trots att den (min) börjar återfå en lite rundare form ändå envisas med att på något oundvikligt nästan magiskt sätt ha en liten extra vaddering i söderläge….
Jag kan räkna på min ena hand – om ens det – hur många gånger som jag under dessa typ 3 år i mitt ”träningsaktiva liv” – faktiskt stött på någon (Och då menar jag kvinnor. Männen kan jag inte uttala mig om av förklarliga skäl) av de där ”träningsklädersrepotage-kvinnorna” i verkligheten. Och det är så innerligt befirande och lättande! Vi är inte ”perfekta” – inte någon av oss. Åtminstone inte i verkligheten. I verkligheten kan vi inte retuscheras. I verkligheten finns inget Photoshop. Och vi är alla FINAST UTAN FILTER ÄNDÅ!!! Vi är alla så underbart vackra med allt vi är, alla skavanker och brister! Jiiipiieee!!!