Två dagar kvar till julafton.
Jag har en lapp hängandes i duschen. Den har följt med mig genom alla flyttar jag gjort till nya ställen sedan jag flyttade hemifrån. Den påminner mig om att minst en gång varje månad känna igenom mina bröst. Herregud – lappen är minst 15 år gammal. Jag fick den med en veckotidning tror jag bestämt.
Två dagar kvar till julafton.
Jag har en lapp hängandes i duschen. Den har följt med mig genom alla flyttar jag gjort till nya ställen sedan jag flyttade hemifrån. Den påminner mig om att minst en gång varje månad känna igenom mina bröst. Herregud – lappen är minst 15 år gammal. Jag fick den med en veckotidning tror jag bestämt.
För en månad sedan gjorde jag som jag brukar. Jag kände. Och jag hittade den. Den som inte skulle finnas där. Knölen. Ärtstor. I högra bröstet. Ingen panik. Var är jag? Alltså i menscykeln? Ok, precis innan. Ingen anledning att drabbas av panik. Precis vid inför/under menstraution kan ju diverse konstigheter hända och dyka upp som knöligheter lite här och var i brösten. Googla som satan. Budskapet från diverse källor; avvakta till efter det att mensen är över. Ok. En vecka gick. Knöl kvar. Ytterligare en vecka – knöl fortfarande kvar, Och efter en vecka till. Då ringde jag – nu vill jag ha en tid! Knölen försvinner inte.
22 december. Besök på vårdcentralen. Läkaren känner. Jag hoppas att hon ska säga att det är en normal förstorad körtel eller något. Men det säger hon inte. Hon skickar istället en remiss till mammografi. Det kan ta ett par veckor. OK. Nu panilk! Ringer numret till den sjukvårdsförsäkring jag har via min arbetsgivare. Jag kan få en tid nu. Bokstavligt talat! Om 20 minuter. På bröstcentrum. Jag tar mig dit. Jag hoppar på cykeln och trampar som en jävla galning ner på stan. Läkaren känner, klämmer och trycker. Svårt att säga vad det är. Men jag ska få göra mammografi och om nödvändigt också ultraljud. Hon försäkrar att de kommer kunna ge besked vid de vidare undersökningarna här på plats idag. Ok. Ut i väntrummet igen. Först mammografi. Åt alla möjliga håll och kanter pressas mina bröst ihop. Sköterskan säger inte ett ord. Hon hänvisar mig ut i väntrummet igen, till ultralljudsundersökning. Sen väntar nästa sväng. Ultraljud. Läkaren undersöker båda brösten noggrannt. Troligen är det en förstorad lymfkörtel i högra bröstet. Då är det inte farligt. Men vi tar ett cellprov också – för säkerhets skull. Utan bedövning, så förs en nål in i bröstet – in i knölen. Det känns knappt. Jag är bedövad av mina egna tankar. Jag förstår ju ändå, att självklart känns det när man utan bedövning sticker rakt in genom huden, genom vävnad rakt in i kroppen. Men jag förmår inte känna något. Läkaren säger, efter att plåstret satts på plats, att nu är det bara att vänta. Proverna skickas för analys. Men det ser ”godartat” ut. Jaha… På ett par timmar har mitt liv vänts totalt upp och ner. Ska jag dö? Ska jag inte dö? Är det godartat? Är det inte det? Varför skickar man något på analys om man tror att det är godartat? Hursomhelst – så är jag så jävla glad att jag haft den där lappen i duschen! Att jag alltid, alltid, alltid klämt och känt!
Oavsett vad som händer, oavsett vad beskedet blir när provsvaren väl kommer, så vet jag en sak. Jag tackar livet! För att jag lever! För att jag får leva! Plötsligt spelar liksom inget annat någon roll! Men en sak är säker – oavsett vad. Och det är att ingen går säker. Oavsett hur väl du lever. Hur mycket du tränar och hur väl du äter. När jag springer Stockholm Marathon i juni – vilket jag kommer att göra oavsett vad som händer, så ska jag ha skrivet på min arm: FUCK CANCER! Och tjejer, kvinnor – känn igenom era bröst! En gång i månaden!