Plufs och blubb. Fyra dagar har gått sedan dopparedagen. Och det känns och syns kan jag lova. Jag kan inte bara skylla på den vältajmade mensen att kroppen är lite extra svullen. Gott har det varit! Men när den sista chokladbiten slank ner igår kväll innan jag la mig så ska jag inte sticka under stol med att tanken om att faktiskt skita i morgonens pass slog mig. Skulle jag ens lyckas klämma mig i träningskläderna..? En halv millisekund fanns tanken där. Sen somnade jag.

Julafton. Jag springer på julaftons morgon. Så även i år. Iförd tomteluva innan staden riktigt vaknat. De jag möter, de få som är ute av en eller annan anledning, ler. Vissa vinkar, andra säger ”God jul” medan jag lufsar förbi. Det känns som att hela världen är min! Staden är upplyst bara för mig. Ja, och för dig också såklart.

5 dagar kvar till nedsläpp! Big time! Om fem ljuvliga dagar börjar årets frosseri-vecka nummer 1! Som vi har väntat. Och längtat! I en dryg vecka får vi njuta av allt vi har förvägrat oss under resten av året. Vilken härlig avslutning på det gamla året och vilken smaskig start på det nya! Nej, vad är det jag säger egentligen? Klart att vi inte ska frossa och förlusta oss i alla godsaker bara för att det råkar komma lite högtider på raken! Nej. Balans ska det vara! Njuta med måtta. Peta i maten? Välja godbitarna? Eller..?

I dvala sen i fredags eftermiddag. Den sista, mycket enträgna, visdomstanden skulle ut. 30 minuter och 3000 kr senare var jag äntligen helt fri från visdomständer. Surt låg den där på brickan och stirrade upp på mig. Jag cyklade hem och har sen spenderat 90% av tiden sen i fredags på soffan. Med förhållningsregler om ”träningsförbud” och matrestriktioner för helgen. De andra tre tandurslingarna gick ”lätt som en plätt” att dra ut hos tandläkaren. Denna behövdes opereras ut. Skäras, bändas, delas… Jag bedömder mig själv vara extremt smärttålig egentligen.

Igår var en stor dag för mig. En milstolpe passerades. För allra första gången sedan jag gick på dagis så fick jag ÄNTLIGEN vara Lucia! Mitt sedemera långa, blonda hår till trots fick jag aldrig vara Lucia i något av alla de säkert femtio-tals olika Luciatåg jag medverkat i. Jag lever fortfarande på hoppet av att det berodde på att Lucia ju i ett ”klassiskt” Luciatåg inte skulle sjunga utan enbart stå och se fin ut medan stearinet rann ner över håret.

Så var det det här med skor igen… Iförd ett par av de, kanske i världshistorien, mest osmickrande skor man kan tänka sig var det igår dags för bowling! Discobowling!

”Jag hade aldrig kunnat gissa att du är en löpare…”. Ibland är det så jävla svårt. Att tvätta bort den där bilden av hur man förväntas se ut för att vara det man är. Eller inte är.