Gott nytt år! Det här med tid är intressant. Ibland känns den som en evighet. De där sekundrarna som den tunga stången fastnar och sen seeeeegar sig upp över knäna i marklyft. Och ibland hinner man knappt ens reflektera över att timmar och dagar passerat. Ibland vill man att den ska gå fort. Ibland istället långsamt. Och den där minuten och en sekund när klockan slår om från 23.59.till 00.00 gör ju all skillnad i världen! Då börjar allt om från början.
Uncategorized
Smygstart & löften är till för att brytas
31 december. Jävlar i min lilla låda – nu gäller det! Nyårslöften ska krystas fram. Smalare, sundare, starkare, snyggare, trevligare, snällare..? Vad ska man välja egentligen..? Finns ju så himla många saker man kan lova att bli under nästa år som man ju egentligen redan nu vet att man inte kommer kunna hålla. Och när vi nu pratar om ”löften” – hur vet man att man hållit sitt löfte om man ens skulle försöka sig på det? Det enda man enligt mig kan vara helt säker på är att man vet att man inte höll sitt löfte i samma sekund som man bryter det.
Vilket år – 2017!
30 december. Vilket år 2017 bjudit på! Det är så himla lätt att fastna i tankarna kring vad som inte blev som man tänkt. Vad man inte lyckades med. Vad som inte hände som man kanske skulle önskat hade hänt. MEN – jag blir så vansinnigt lycklig av att blicka tillbaka på allt som jag faktiskt har åstadkommit! Helt i linje med mitt inlägg igår om att jag ju är född i tuppens tecken. Dvs. Skrytsam, självfixerad och allt vad mer hemskt det nu var… Men här kommer nu ett inlägg som jag inte tänker skämmas över det minsta!
Minsta motståndets lag?
Plufs och blubb. Fyra dagar har gått sedan dopparedagen. Och det känns och syns kan jag lova. Jag kan inte bara skylla på den vältajmade mensen att kroppen är lite extra svullen. Gott har det varit! Men när den sista chokladbiten slank ner igår kväll innan jag la mig så ska jag inte sticka under stol med att tanken om att faktiskt skita i morgonens pass slog mig. Skulle jag ens lyckas klämma mig i träningskläderna..? En halv millisekund fanns tanken där. Sen somnade jag.
Min jul OCH din jul
Julafton. Jag springer på julaftons morgon. Så även i år. Iförd tomteluva innan staden riktigt vaknat. De jag möter, de få som är ute av en eller annan anledning, ler. Vissa vinkar, andra säger ”God jul” medan jag lufsar förbi. Det känns som att hela världen är min! Staden är upplyst bara för mig. Ja, och för dig också såklart.
Vad är det som räknas egentligen?
5 dagar kvar till nedsläpp! Big time! Om fem ljuvliga dagar börjar årets frosseri-vecka nummer 1! Som vi har väntat. Och längtat! I en dryg vecka får vi njuta av allt vi har förvägrat oss under resten av året. Vilken härlig avslutning på det gamla året och vilken smaskig start på det nya! Nej, vad är det jag säger egentligen? Klart att vi inte ska frossa och förlusta oss i alla godsaker bara för att det råkar komma lite högtider på raken! Nej. Balans ska det vara! Njuta med måtta. Peta i maten? Välja godbitarna? Eller..?
Julhandling och julträning!
Mindre än en vecka kvar. Sista dagarna på jobbet. Nedräkningen har börjat. Allt är förberett. Pepparkaksbaket är avklarat. Granen på plats. De flesta klappar är fixade. Det bådar gott för att kunna njuta riktigt gott och ta det riktigt lugnt fram till dess att skinkmackan ska avnjutas på kvällen den 23:e. Men träningen då? Ja, den kan man ju få gjord medan man ”ändå är i farten” av att ordna detta lugn. Allt går att träna med! Bara fantasin sätter gränser!
Bjud lite på er själva och sprid inte bara jul- utan även träningsglädje på samma gång!
Självdistans och visdomstand
I dvala sen i fredags eftermiddag. Den sista, mycket enträgna, visdomstanden skulle ut. 30 minuter och 3000 kr senare var jag äntligen helt fri från visdomständer. Surt låg den där på brickan och stirrade upp på mig. Jag cyklade hem och har sen spenderat 90% av tiden sen i fredags på soffan. Med förhållningsregler om ”träningsförbud” och matrestriktioner för helgen. De andra tre tandurslingarna gick ”lätt som en plätt” att dra ut hos tandläkaren. Denna behövdes opereras ut. Skäras, bändas, delas… Jag bedömder mig själv vara extremt smärttålig egentligen.
ALLA får vara (springande) Lucia!
Igår var en stor dag för mig. En milstolpe passerades. För allra första gången sedan jag gick på dagis så fick jag ÄNTLIGEN vara Lucia! Mitt sedemera långa, blonda hår till trots fick jag aldrig vara Lucia i något av alla de säkert femtio-tals olika Luciatåg jag medverkat i. Jag lever fortfarande på hoppet av att det berodde på att Lucia ju i ett ”klassiskt” Luciatåg inte skulle sjunga utan enbart stå och se fin ut medan stearinet rann ner över håret.