Jag ska erkänna att när klockan ringde sex imorse var jag bra sugen på att inte gå upp. Men det som hägrade var en morgonvandring upp i och över bergen – för att se soluppgången! Kan inte missas!
Bäckmörkt var det när vi började klättringen. Men vilken fantastisk tur! Och man slås ju som alltid av att hur högt upp topparna ändå verkar när man står på marken så kommer man upp till slut. Om man tar ett kliv i taget.
Fem toppar bjöd morgonen på! Och fantastiska vyer! Och uppe på varje topp så låg dem. Stenhögarna.
Visst har ni väl också stött på dem lite här och var? I skogen, i fjällen, längs med vägar och bäckar? Överallt på de ibland mest udda platser finns dem. Byggda av människohänder. Frågvis och diskussionsbenägen som jag är så ägnade jag en större del av klättringen åt att diskutera olika teorier kring vad dessa stenhögar egentligen är. Är det ”skogsmullegrafitti” (dvs en naturligare variant av klotter), ”önskehögar” (att man lägger en sten på hög och får önska sig något), ”skoskavshögar” (man lägger en symbolisk sten i hög för varje grus man plockar ur skon) eller…en ”lätta ryggsäckenhög”. Jag gillar den första och den sista bäst. Så självklart kunde jag inte låta bli att lägga av mig en sten ur ”ryggsäcken”. Vägen ner kändes helt klart lättare eftersom det gick utför, men också lite instabilare. Utan den där ”stenen” kändes det lite vingligt. Lite ovant. Lite svårare att hålla balansen…
Det tar ett tag att vänja sig med en lite lättare ryggsäck. Ibland finns det alltid kvar ett litet gruskorn som skaver. Då får man bestiga en ny ”bergstopp” och bygga nya högar. Vilken tur att världen är full av toppar och dalar! Och att jag är GRYM på att vandra uppför berg!
Glöm inte att fundera över var du gör av dina stenar. Bär du dem med dig eller lägger du dem på hög någonstans..?
