Plufs och blubb. Fyra dagar har gått sedan dopparedagen. Och det känns och syns kan jag lova. Jag kan inte bara skylla på den vältajmade mensen att kroppen är lite extra svullen. Gott har det varit! Men när den sista chokladbiten slank ner igår kväll innan jag la mig så ska jag inte sticka under stol med att tanken om att faktiskt skita i morgonens pass slog mig. Skulle jag ens lyckas klämma mig i träningskläderna..? En halv millisekund fanns tanken där. Sen somnade jag.
Plufs och blubb. Fyra dagar har gått sedan dopparedagen. Och det känns och syns kan jag lova. Jag kan inte bara skylla på den vältajmade mensen att kroppen är lite extra svullen. Gott har det varit! Men när den sista chokladbiten slank ner igår kväll innan jag la mig så ska jag inte sticka under stol med att tanken om att faktiskt skita i morgonens pass slog mig. Skulle jag ens lyckas klämma mig i träningskläderna..? En halv millisekund fanns tanken där. Sen somnade jag.
Väl framme i ”mitt andra hem” så kom så känslan. Och lyckan. Vi var ett par tappra själar som tagit oss till gymmet strax före halv åtta på morgonen. Inte den 1:a eller 2:a januari. Inte mitt i ”paniken” – utan en av de här dagarna som jag mest av allt känner att det här träningskortet (och tiden med Calle framförallt) är en sån EXTREMT VÄRDEFULL investering!
Just precis den här dagen. Vid just den här tiden – när mitt innersta jag egentligen av alla tusen möjliga randiga och rutiga skäl helst av allt skulle vilja dra en svart sopsäck över huvudet och gömma mig i en container fram till påsk’a – just då är jag som gladast. Så innerligt glad över att jag inte slutat så att jag inte behöver starta om igen. Inte ens såhär ett par dagar före nyår. Efter allt julgodis.
Det blev ett PB (med bälte) på 105 kg. Kändes schysst att avsluta året med det. Även om den där fyhelskottas pull-up’en inte ville sig – i år heller. MEN – jag har ett helt liv på mig! Och det är ju så himla grymt! Och när jag avslutat passet och begav mig hem så kände jag mig lycklig, stark och om möjligt ännu gladare än när jag klev in på anläggningen. Och även om jag inte blivit mindre ”plufsig” och även om vågen visade samma envisa skämssiffor som innan så kände jag mig faktiskt så enormt mycket snyggare. Men framförallt nöjd! Nöjd och glad över min starka kropp som klarar så mycket. Lyfta tungt, springa marathon men framförallt att den lärt sig att älska känslan av att användas!
Om det finns någon känsla jag skulle vilja förmedla så är det just sann träningsglädje – precis just som den som infinner sig när man känner sig som fulast och mest värdelös men ändå tar sig iväg till träningen. Inte för att man måste, inte för att man borde – utan helt enkelt för att man vet att det är just precis det som man behöver för att komma på bättre tankar. Det är lite som uttrycket; ”älska mig som mest när jag förtjänar det minst – för då behöver jag det som bäst”. Precis så är det med din kropp! Älska den och ta hand om den när den kanske inte är i sitt esse – den kommer garanterat belöna dig tillbaka.
Fortsätt njut av en härlig jul – gör det du mår bra av och njut av känslan att avsluta året på samma sätt som du vill påbörja det nya – på topp!
Dagens träningspass till ära körde jag mitt ”Ain’t no quitting”-linne. Precis så är det. Här ska banne mig inte ges upp – jag har ju för tusan precis knappt börjat!
