I dvala sen i fredags eftermiddag. Den sista, mycket enträgna, visdomstanden skulle ut. 30 minuter och 3000 kr senare var jag äntligen helt fri från visdomständer. Surt låg den där på brickan och stirrade upp på mig. Jag cyklade hem och har sen spenderat 90% av tiden sen i fredags på soffan. Med förhållningsregler om ”träningsförbud” och matrestriktioner för helgen. De andra tre tandurslingarna gick ”lätt som en plätt” att dra ut hos tandläkaren. Denna behövdes opereras ut. Skäras, bändas, delas… Jag bedömder mig själv vara extremt smärttålig egentligen.
I dvala sen i fredags eftermiddag. Den sista, mycket enträgna, visdomstanden skulle ut. 30 minuter och 3000 kr senare var jag äntligen helt fri från visdomständer. Surt låg den där på brickan och stirrade upp på mig. Jag cyklade hem och har sen spenderat 90% av tiden sen i fredags på soffan. Med förhållningsregler om ”träningsförbud” och matrestriktioner för helgen. De andra tre tandurslingarna gick ”lätt som en plätt” att dra ut hos tandläkaren. Denna behövdes opereras ut. Skäras, bändas, delas… Jag bedömder mig själv vara extremt smärttålig egentligen. Men jag har nog en god förmåga att tycka lite extra synd om mig själv när tillfälle ges. Det kan liksom göra lite extra ont bara för att jag vet att det borde göra ont.
Jag jämför det med alla ”uppmuntrande” talesätt man ofta som vuxen med en tuff uppväxt som barn möts av; ”Fick man inte vara barn när man var barn får man vara barn när man är vuxen”; ”Det som inte dödar det härdar”; ”Den kärlek man inte själv fick som barn får man ge sig själv när man är vuxen”… osv. osv. Kanske är det lite synd om mig ändå om man tänker efter..? Eller? Nej – inte alls. Inte det minsta.
Det handlar mycket om självdistans. Precis som jag skrev om tidigare i inlägget ”Går det an!?”- om att förhålla sig till alkohol när man vuxit upp med en alkoholiserad förälder, så som jag ser upplever det för egen del med allt annat skit jag varit med om. Kan man verkligen skratta gott åt sketcher om kvinnomisshandel (jag tänker på scenen i filmen ”Yrrol” där den jäktade överklasstanten spelad av Suzanne Reuter totalt ignorerar den synbart misshandlade och nedtryckta karaktären av Ulla Skoog) när det varit en del av vardagen? Kan man dra skämt som såhär i ”#metoo”-tider skulle kunna vara skäl nog för ett åtal i form av ”hets mot folkgrupp” (om nu kvinnor skulle anses vara en folkgrupp)? Och är det verkligen ok att göra ett numer traditionsenligt ”red light”-pepparkakshus…sexuella övergrepp till trots? HUR i hela friden kan människan (i detta fallet jag) ha sådan enorm distans till allt jag varit med om så att jag tar mig ”friheten” att raljera och skoja om det..? Vad tar man då på allvar..?
Självdistans. Kanske just därför. Det är väl klart som FAN att det inte är det minsta kul med övergrepp, våld och disfunktionella relationer! Ingen ska behöva uppleva det! Men, det handlar också om att kunna ta sig vidare. Att ”vägra vara offer” som Jonas Gardell uttryckt det. Och jag tror, att vi som ”överlevt” det mesta också är de som på riktigt också klarar av att ”skämta” om det. Att kunna se och känna skillnad på vad som är allvar och vad som är skämt. Lek och allvar. Var gränsen går. Att kunna förhålla sig till det. På riktigt.
När jag ser mig själv i spegeln, med den svullna käken som jag inte kan öppna, då tänker jag på tanden som nu som troligast ligger i en soptunna – den kanske redan har brunnit upp. Och om jag känner efter riktigt noga så gör det kanske lite, lite ont. Men allra mest så är det en befrielse – och jag är så sjukt stolt över att jag drog ut eländet till slut. Och över att jag nu aldrig mer kommer behöva oroa mig för just den tanden. Jag kan till och med skoja om den! Och hur oerhört ful jag just nu känner mig med en stor bula på högra sidan av ansiktet! Freeeak! För vem vet vad nästa ”mörka moln på himmeln” blir? Då är det så härligt att veta att man tagit sig igenom ett par åskväder och att man vet med säkerhet att ”efter regn kommer solsken”…
Njut av en härlig söndag! Och glöm aldrig bort vem du är, var du kommer ifrån – men heller aldrig vart du är på väg!