Igår var en stor dag för mig. En milstolpe passerades. För allra första gången sedan jag gick på dagis så fick jag ÄNTLIGEN vara Lucia! Mitt sedemera långa, blonda hår till trots fick jag aldrig vara Lucia i något av alla de säkert femtio-tals olika Luciatåg jag medverkat i. Jag lever fortfarande på hoppet av att det berodde på att Lucia ju i ett ”klassiskt” Luciatåg inte skulle sjunga utan enbart stå och se fin ut medan stearinet rann ner över håret.
Igår var en stor dag för mig. En milstolpe passerades. För allra första gången sedan jag gick på dagis så fick jag ÄNTLIGEN vara Lucia! Mitt sedemera långa, blonda hår till trots fick jag aldrig vara Lucia i något av alla de säkert femtio-tals olika Luciatåg jag medverkat i. Jag lever fortfarande på hoppet av att det berodde på att Lucia ju i ett ”klassiskt” Luciatåg inte skulle sjunga utan enbart stå och se fin ut medan stearinet rann ner över håret. På sin höjd läser hon kanske en dikt. Jag hoppas att det berodde på att man ansåg att jag gjorde bättre nytta som sjungande tärna i första sopran. Hoppas att det var så.
Men – igår – igår mina vänner, då kom dagen då jag ÄNTLIGEN fick vara Lucia! Och inte vilken Lucia somhelst utan en springande Lucia! På ett löpevent i samarbete med Löplappet, Icebugs och Winterrun så samlades vi ett tappert och mycket glatt gäng på Löplabbet. Tomtar, Lucior, tärnor, tomtetärnor, luciatomtar, stjärngosselucior… Med utstyrsel som heter duga sprang vi vårt alldeles eget luciatåg runt i Stockholm. Vi sjäng lucia- och julsånger i alla möjliga olika tonarter samtidigt. Och det här var VERKLIGEN jul- och träningsglädje! Vi sprang längs Biblioteksgatan, ner till Kungsträdgården, vidare längs strandvägen upp till Karlaplan – där vi dansade några varv runt granen. Vidare genom ”nya/temporära” Östermalmshallen, vidare till ”svampen” på Stureplan och även där ett par var runt granen. Vi avslutade med ett härligt vintrigt Humlegården!
Och så mycket glädje, varma ord, blickar, hurra-rop har jag ALDRIG mött tidigare när jag gått ett Luciatåg. Tänk vad mycket glädje ett ”springande” Luciatåg kan skänka! Det var helt otroligt!
Jag körde en lite ”sprintig’are” variant av utstyrsel – eftersom jag väl vis av erfarenheten vet att Lucia-linnen/särkar inte är särskilt springvänliga. Så jag körde ”snygga” vita strumpor och en vit skjorta med rött band istället. Och det bästa av allt – den där fina Luciakronan gick alldeles utmärkt att springa 5 km med. Jag inbillar mig till och med att löpstilen blev lite bättre då kronan krävde ännu mer fokus på en ”upprätt hållning”. Sen att jag fick ha kronan nerkörd så att öronen spretade ut likt dvärgen Toker i Snövit det är ju en annan sak, men det bjuder jag på!
Av alla Luciatåg jag varit med i var detta det i absolut särklass bästa. Jag fick det bästa av allt: jag fick springa, jag fick sjunga OCH jag fick äntligen vara Lucia! Gissa om jag kommer göra om detta nästa år!? Skiter björnen i skogen? Sover Dolly Parton på rygg..?
