Lördag. Favorit i repris från förra lördagen. Intervaller på Hammarbyhöjdens IP. Egentligen hade jag tänkt ta mitt underbara ”långpass” idag, men efter gårdagens träningspass kunde jag i morse ana en viss begynnande ömhet i baksidan som gjorde att jag istället beslutade mig för att köra intervallerna idag, medan det fortfarande fanns lite must att klämma ur.
Lördag. Favorit i repris från förra lördagen. Intervaller på Hammarbyhöjdens IP. Egentligen hade jag tänkt ta mitt underbara ”långpass” idag, men efter gårdagens träningspass kunde jag i morse ana en viss begynnande ömhet i baksidan som gjorde att jag istället beslutade mig för att köra intervallerna idag, medan det fortfarande fanns lite must att klämma ur.
Och ja, jag kan ju inte låta bli att erkänna att jag känner mig som en dåre när jag rusar runt på banan. Varv efter varv. Mitt på plan trots arla morgonstund så kutar en skock ”knattar” runt och lirar fotboll. Till synes i väntan på en stundande match. De kan ju inte tro att tanten är riktigt klok. Med ett ansikte i tomatfärg flåsar jag förbi. Gång på gång. Och till tränarna som står bredvid känner jag nästan en skyldighet att förklara mig varje gång jag passerar. ”Jo, men serni’, jag håller på med mina intervaller – jag är på den långsamma nu – det är därför jag tar det lite lugnare. Det är därför det går långsamt…”. Som om de bryr sig. Och det är ju just det. Bryr de sig? Och om de gör det – byr jag mig det minsta?
VEM är det egentligen som ska bry sig? Jo, det är ju JAG. Och jag behöver ju bara bry mig om det jag gör. ”Sköt dig själv och skit i andra” brukade man säga när jag gick i skolan. Man kanske säger så fortfarande förresten. Och det låter ju krasst och hemskt. Men jag inser att jag, och säkert många med mig, tänker att jag faktiskt inte bryr mig det minsta om vad andra tycker. Men – det gör jag. Jag bryr mig ju uppenbarligen på något vis! Så nummer ett, ok. Jag konstaterar – jag bryr mig. Nummer två – jag inser att jag inte bara bryr mig utan att jag dessutom per automatik utgår ifrån att de ska tycka att jag är tokig, märklig, långsam, har en felaktig eller ful löpstil… Det jag inte tänker är att de kanske istället tycker; ”Wow, vilken coool brud som kutar runt här på ”vår” plan” eller ”Hon ser tusan snabb och stark ut”.
När jag avslutar passet och lunkar därifrån så ler jag mitt största leende mot de som står där bredvid. Och jag VET att det som lyser i mina ögon är känslan och insikten av ”Fy, faaan, vad jag är grym!” (för det är ju precis så jag känner mig). Och när de ler tillbaka så bestämmer jag mig för att de tänker ”BRA, jobbat – du är grym”!
Så. Från och med nu så ska jag fortsätta att bry mig. Men jag ska bry mig om mig och bry mig om att det andra tänker om mig är bra. För det finns tyvärr ingen annan som kommer kunna förändra hur du ser på dig själv förutom just du. Se nu till att skaffa dig en härlig helg!
