För ganska snart ett år sedan testade jag (på allvar) att börja träna med en personlig tränare. Jag hade inga egentliga mål med det, mer än att nyttja de ”gratistimmar” som jag fått i samband med att jag förlängde
medlemsskapet på anläggningen där jag tränade. Jag var då, fortfarande rätt nöjd och glad över att jag ju funnit den stora träningspassionen i mitt liv – nämligen löpningen (som ju gjorde sitt intåg i mitt liv för 3,5 år sedan).
För ganska snart ett år sedan testade jag (på allvar) att börja träna med en personlig tränare. Jag hade inga egentliga mål med det, mer än att nyttja de ”gratistimmar” som jag fått i samband med att jag förlängde
medlemsskapet på anläggningen där jag tränade. Jag var då, fortfarande rätt nöjd och glad över att jag ju funnit den stora träningspassionen i mitt liv – nämligen löpningen (som ju gjorde sitt intåg i mitt liv för 3,5 år sedan).
Jag sprang 4-5 pass i veckan (10-15 km ungefär per tur, också inkluderat ren transportlöpning från jobbet), och kompletterade med några gruppass i form av spinning och cirkelträningspass. Bra så.
Jag minns fortfarande de första passen med Calle (som han heter). När jag tänker tillbaka, så är det nog först nu som jag faktiskt förstår vilken nivå jag befann mig på. Visst – springa kunde jag ju. Både långt, länge och också faktiskt
rätt fort också när jag väl gav mig tusan på det. Jag tyckte sjutton att jag väl ändå var i ganska bra form! Men jag fick mig en rejäl kalldusch när jag insåg att jag knappt hade kontroll över och faktiskt inte heller kontakt med en enda muskel i min kropp utöver att ”låta benen löpa”.
Jag fick öva på att lyfta pinnar bakom ryggen, töja, stretcha och trycka med foam rollers av olika slag OCH öva på hur man gör när man drar axlarna bakåt! Jag kunde inte dra tillbaka axlarna. Visste inte hur man gjorde!
För mina muskelnerver förstod inte vad de skulle göra. För mig var det ett uppvaknande. Att inse att det fanns så mycket muskler som jag inte nyttjade fullt ut – helt enkelt eftersom jag aldrig givit dem en chans att ”vara med i matchen”.
Sen kom vändningen. Jag lyckades vinna en startplats i Stockholm Marathon 2016. Det var i mitten av december förra året. Gratis-tillfällena var slut och jag insåg – med blandade känslor – att springa marathon låg ju helt rätt i min ”löpningsutveckling”. Men resten av kroppen?
Hur skulle jag lyckas springa, och hålla mig hel och skadefri (dvs. inte förstöra resten av mitt ”löparliv”) med insikten om att jag inte använde min muskelkapacitet fullt ut? Min rumpa hängde ju tusan nere vid knävecken! Jag sprang bokstavligen bara med benen, men helt utan att nyttja den där potentiellt största muskeln gluteus maximus – dvs. ”rumpan”.Så, jag fattade beslutet att fortsätta träna med PT. För att klara uppladdningen inför marathon. Tålmådigt kämpade Calle med att trappa upp styrketräningen efter min förmåga. Potentialen fanns där, helt klart. Sakta började vi öka på vikterna, öka intenciteten och antalet repetitioner.
(Ni kan läsa mer om min uppladdning och hur det gick här:
