Årets kanske viktigaste löppass har avverkats. Det som är min, min alldeles egen, tradition. Som jag byggt upp. En tradition som inte kan tas ifrån mig.
Ja, vid halv sju var det dags att dra på sig löparskorna och den numer sedvanliga Tomte-tröjan. Fötterna är aldrig så lätta som på denna runda. Oavsett vad.
Vanliga ”julrundan” förbi Gamla stan. Men egentligen hade jag kunnat springa precis vartsomhelst i världen.
Slås av alla förbannade byggkranar. Idag fler än någonsin känns det som! De stör ju karman fullständigt! Den ståtliga Stenbecksgranen vid skeppsbron som är ett av mina mål för dagen försvinner i mängden av alla FULA kranar (ja, finns det någon vettig människa som tycker att de berikar stadsbilden?).
När jag passerar slottet så kommer insikten; det här är min viktigaste jultradition. Ingen jul är den andra lik, och jag bestämde mig ju för många år sedan att försöka hitta en egen tradition. Alla totalt söndertrasade barndoms jular till trots! Ja, du vet ju. Skilda föräldrar där mamma fyller år på juldagen och pappa på annandagen. JACKPOT!
Det tog drygt 30 år innan jag skulle hitta min alldeles egen tradition, löprundan på julaftons morgon. Nej – jag hittade den inte, jag BYGGDE den!
Så vänder jag mig om och ser på byggkranarna med lite nya ögon. De är där av en anledning. De bygger nya traditioner. För nya generationer!
Så, i år blev det förutom bilden vid granen även en julselfie med ”bygg(k)ranen”. Kanske står den kvar nästa år, kanske inte. Men oavsett vad – så kommer jag att fortsätta bygga min tradition. Att springa!
Vilken tradition betyder mest för dig? Har du någon som är din alldeles egen?
God Jul!
