Frosseriet tycks inte veta några gränser… Jag är fast. Försöker men kan verkligen inte få nog. Kan inte sluta. Jag fullständigt vräker i mig. Min nygamla last tycks ha fått rejält grepp om mig igen. Och jag tror att jag börjar få sår. Skavsår. I öronen. Jag kan inte sluta plöja ljudböcker.
Fyra nu avslutade på en vecka, en nyss påbörjad och ett ytterligare antal påbörjade som jag ”stötvis” växlar emellan.
Tre tydliga teman går att utläsa från ”my list of binge listening”;
1. Teori/vetenskap: hälsa, kost, träning,
2. Psykologi: personlig utveckling, beteendevetenskap och välmående och
3. Biografier/romaner: överprepp, personlighetsstörningar, destruktiva relationer och missbruk.
Inte så upplyftande tänker du säkert nu. Men det är ämnen som alla intresserar mig – av olika anledningar. Den första, behöver knappast någon förklaring vid det här laget. Jag tycker helt enkelt att det är fantastiskt intressant och spännande med allt som rör hälsa, kost och träning. Nya rön, andra perspektiv, vetenskap och fakta i ämnena.
Det andra, är också något som fascinerar migt mycket. Psykologi och sociologi. Beteendebetenskap. Hur vi människor fungerar och agerar. Som individer och tillsammans med andra samt hur vi kan må bättre såväl själva såväl som tillsammans.
Det tredje kanske kan tyckas lite märkligare. Varför väljer man att ”förkovra” sig genom att lyssna på historier om andras misär. Destruktiva och tragiska livsöden? Är det verkligen bra? Jodå, anser jag. För har man som jag växt upp och upplevt både det ena och det andra – så är det faktiskt till stora delar en befrielse för att om och om igen påminna mig om:
1. Jag är inte ensam om att ha upplevt X, Y och Z.
2. Det finns de som upplevt samma/liknande eller till och med än värre. Men, framförallt 3. De som skrivit böckerna har alla ”överlevt”. Dvs. Det finns ALLTID hopp! DET, kära du – det är väldigt motiverande!
Tänkte berätta lite kort om två av de böcker jag ”plöjt” hittills, i kategori 2. och 3. Jag kommer återkomma i ett senare inlägg om de i kategori 1.
”Omgiven av psykopater: så undviker du att bli utnyttjad av andra” av Thomas Eriksson.
Det tycks gå inflation i användandet av begreppet ”psykopat”. ”Min faster är ju psykopat!”, ”Chefen är psykopat”. Men. Hur många psykopater finns det egentligen? Inte många. Enligt brittiska studier rör det sig om mindre än 1% av den totala befolkningen. Men, med exemplet som författaren själv inleder boken med; ”Om en fåraherde har 1000 får, och får veta att det finns 2 vargar i närheten – vad ska han fokusera på? Fåren – eller att ta reda på var vargarna befinner sig eller åtminstone ta reda på hur han ska skydda fåren från dem om de skulle dyka upp”. Bra liknelse. Jag liknar det med en kortlek. 52 kort. 2 jokrar. Innan du börjar spela – vilka två kort plockar du vanligtvis ur leken innan du börjar? Just det – jokrarna. (Givetvis beroende på vilket kortspel du ska spela).
Du som läst Thomas första bok; ”Omgiven av idioter: hur man förstår dem som inte går att förstå” som jag skrev om i mitt inlägg OMGIVEN AV IDIOTER?, kommer känna igen dig. Du som inte läst den, bör börja med den (min och även författarens rekommendation) för att kunna få ut maximalt av denna bok. Den bygger på ”färgerna”. Dvs. DISA eller DISC-modellen. Du vet, om man är Röd, Grön, Blå eller Gul. Psykopater har ingen färg. Eller alla färger. Eller den femte färgen.
Betryggande att veta, är att om du efter att ha läst/hört listan av ”psykopatiska drag” börjar fundera över om du själv är en psykopat (många av dragen stämmer nämligen in på de flesta av oss i mindre eller större utsträckning kan jag säga) så är det i sig ett tecken på att du inte är en psykopat. En psykopat skulle aldrig känna en sån känsla av oro.
Det som är mer oroande dock, är att du aldrig ska erkänna/visa för en sann psykopat att du tar skada av dennes beteende. Inte visa hur sårad, arg eller nedbruten du blir när du blir illa behandlad av denne. Det får nämligen psykopaten att få än mer energi. Det är detta som skiljer relationen mellan en ”normal person” och en psykopat och relation en mellan två ”normala människor”. För ofta är det ju precis så man gör i normala interaktioner med andra, normala. Man visar varandra när man är ledsen, arg eller känner sig sårad. Det är ju så du normalt agerar. Men, så fort psykopaten fått ”nys” om dina svagheter, dina ömma punkter – då vet hen precis hur hen ska fortsätta förstöra ditt liv. Psykopaten äter upp dig. Det är det hen lever för. Utan att känna det minsta. Och när hen brutit ner dig totalt så går hen till nästa offer. Så, hur vet man om man stöter på en psykopat? Och, framförallt – om man redan gjort det – hur kommer man därifrån..? En del svar får du av denna bok. Mycket intressant beteendevetenskaplig redogördelse.
”En vacker dag lämnar jag honom” av Maria Blomqvist
Om Maria hade läst Thomas Erikssons böcker, hade hon då kunat undvika att hamna i den överjävliga situation i den relation hon hamnade i? Vem vet. VARFÖR i hela friden lämnar hon inte mannen som misshandlar henne på alla tänkbara sätt? Varför stannar hon?
Jag är själv uppväxt med missbruk, kvinnomisshandel, grov kvinnofridskränkning och övergrepp. Jag känner igen så mycket av det Maria beskriver, men tack och lov inte allt. Hur hamnar man ens i en sådan relation? Och varför stannar man i en destruktiv relation när man vet såväl hur skadlig den är? Varför tar det så lång tid innan man går? Vad krävs för att ”den vackra dagen” skall komma..?
Boken ger en uppriktig och rak skildring av Marias liv med mannen som ingen någonsin – inte minst Maria själv – skulle kunna tänka sig skulle vara så farlig för henne och hennes barn. Åren som passerar i deras tillsynes ”perfekta och underbara liv”, men också ”den vackra dagen” när Maria kan börja om på nytt. Det finns alltid hopp – vad man än går eller har gått igenom i livet! Tungt med ändå stärkande!