Efter ett par dagar och lika många löprundor i Fuengirola så slår det mig så som det brukar, men denna gång ännu tydligare än andra gånger jag varit utomlands. Det finns internationella språk. Som vi alla förstår oavsett vilket språk vi talar. Det ena är kärlekens språk och det andra är…löpning.
Finnar, danskar, britter, tyskar, holländare, spanjorer och svenskar. Vi möts i någon slags tyst samförstånd längs med strandpromenaden i soluppgången. Några springer tillsammans – sida vid sida. Men de flesta springer ensamma. Fast medan vi möts eller springer om varandra så är vi ändå tillsammans i någon slags kärleksfull gemenskap. Vi byter en blick och enas om vem som ska väja för vem. Vem som ska ta insidan och vem som ska ta utsidan. Ibland ler vi åt varandra.
Vi behöver inte prata, inte utbyta ett ord med varandra. I våra ögon finns en kärlek så stark. Det spelar ingen roll hur gamla eller unga vi är. Hur tjocka eller smala, hur långa eller hur korta vi är. Om vi är män, kvinnor, queers eller annat. Vad vi arbetar med, vad vi tjänar, var vi bor eller var vi kommer i från. När vi springer är vi lika. Och vi delar kärleken. Den är VÅR allas!
Jag missar ju tyvärr Pride-veckan hemma, men den är med mig ändå! Varje morgon i form av min tandkräm – men framförallt – varje morgon i min löpning! Run for Pride!
Kärleken är allas och allas är kärleken!
