Vilket väder vi har! Och vilken härlig helg! Igår var det dags för Köpenhamn marathon! Om jag sprang? Såklart jag gjorde!
Fast jag sprang innan stan spärrades av. Måste erkänna att jag var rejält sugen på att anmäla mig i sista stund när jag fick veta att Telenor Copenhagen Marathon skulle gå av stapeln just den helg jag var på besök. Med en flack bana och dessutom en, för mig, betydligt behagligare start kl. 09.30 (istället för kl. 12 som det är i Stockholm) hade det varit perfekt! Men, ibland måste man bromsa lite och komma ihåg vad man kämpar för. Vad som är mitt mål. Nu när jag tränat för Stockholm så vill jag inte riskera det.
Jag fick dock njuta en del av banan – själv. Medan avspärrningarna och kilometerskyltningarna sattes upp drog jag fram. Och som ofta medan jag insöp delar av banan så kom ju tanken; ”varför utsätter man sig för det här?”. Svaret är ju för att det är så underbart att känna att jag kan! Att det är så långt ifrån den jag var till den jag är nu. Och inte nog med att det skulle räcka långt bara att ha sprungit ett marathon – nu känner jag mig mer och mer nervös för att inte kunna springa lite snabbare också. Jag vill så innerligt gärna…
Jag kikade på min eminenta klocka. Den hade ju redan tidigare i vintras ”förutspått” att jag borde klara mitt mål. Nu hade den ökat på marginalen rejält sen sist.
Och även om tiden inte är realistisk, även om jag skulle få krypa i mål så är det iallafall en bekräftelse på att jag är på rätt väg! Att jag satsar – att jag gör allt jag kan och lite till för att försöka! Och jag har åtminstone en som tycks tro att jag ska klara det – även om jag hyser viss skepsis till dess metoder för att räkna ut det och tillförlitligheten i stort.
När jag såg några av de första passera 41 km igår så visste jag precis hur det kommer kännas om ett par veckor. Då är det verkligen bara ”Målet som räknas”. Och resan man gjort för att ta sig dit, det är den man gör innan. Det är den jag gör nu.
Kom hem sent igår, tvättade lite och gjorde mig redo för nästa tripp. Packat om väskan. Skulle inte förvåna mig om jag lyckats få med mig en t-shirt eller två i strl 122 cl eller ett par strumpor i 33. Men det löser sig. Nu väntar två dagar konferens med jobbet!
Fortsätt njut av sommaren!
