Drömmen om att se bra ut!

Hur mycket jag än försöker streta emot så blir jag ju liksom äldre. Och med ett arbete framför en skärm så blir ögonen trötta. Jag behöver inte ha glasögon jämt – men jag märker att jag kan bli lite trött i huvudet och ansträngd i ögonen när jag ”fuskar” med att använda dem på dagarna framför datorn eller när jag läser, tittar på TV eller går på bio. Jag bävar inför det faktum att jag kanske snart behöver börja ha glasögonen hela dagarna. Kanske framförallt för att behöva ha dem när jag tränar…

Så, i torsdags begav jag mig till Vårda Ögonklinik för att få lära mig mer om mitt synfel och vad som eventuellt skulle kunna göras för att slippa glasögon!
Lokalen är trevlig och jag blir genast väl mottagen. Vi börjar med ett par enkla undersökningar – allt man behöver göra är att ”titta in” i två olika maskiner. Den ena gör en ”snabbkoll” och den andra puffar ut lite luft mot ögat för att mäta ögats tryck.


Därefter blir det ”sedvanlig” läsning på tavla. Vilken rad ser jag egentligen…? Det är lite läskigt när man inser att man faktiskt inte är helt säker på om det är ett F eller ett P. Ett Y eller ett V. Ett H eller ett M som man ser. Jag läser upp bokstäverna på näst nedersta raden – lite trevande och hoppas att jag ”prickar rätt” på åtminstone någon bokstav – jag menar, det är ju 50% chans typ. Sen får jag nog krypa till korset och medge att; ”jo, men alltså, med säkerhet så ser jag ju iallafall tredje – och definitivt fjärde raden nerifrån”.
Vi testar med lite olika ”linser” framför – och till slut så ser jag äntligen den nedersta raden bekymmersfritt.

Då väntar nya ”maskintester”. Ögat ska fotas för att kunna mätas. Vinklar och vrår – man vill ta reda på hur just mitt öga ser ut. Bokstavligt talat.
Jonas som undersöker mig berättar utförligt om hur ögat fungerar, att ett medelstort öga är 23 mm långt, men att längden kan variera allt mellan 20-30 mm. Mitt öga är 22. Det innebär att jag är översynt. Ögat är alltså lite, lite för kort. Mitt öga får kontinuerligt försöka ”spänna ut sig” för att försöka bli lite längre så att bilderna jag ser ska brytas på ”rätt ställe” så att jag ska kunna se. Det är därför jag blir lite trött utan glasögon. Ser gör jag, men jag behöver anstränga mig. Och Jonas förklarar att ju äldre man blir, desto mer tenderar förmågan att ”spänna ögat” avta. Han droppar sedan ett par droppar med pupillvidgande medel i mina ögon. ”Snart kommer du att uppleva hur din syn kommer förändras. Vi snabbspolar fram din syn till hur den kanske skulle kunna vara när du är 70-80 år”. Först märker jag inget, men efter en stund ser jag knappt något på nära håll. Bokstäverna på pappret framför mig förvandlas till en svart, suddig massa. Jag kan inte ens läsa översta raden på bokstavstavlan längre. Ruskigt!


Mitt synfel går, precis som många andra, att korrigera. Man kan med hjälp av laser justera ögats form och därmed förutsättningar. Jag skulle kunna bli fri från mina glasögon ett antal år. Men därefter blir det troligen aktuellt att göra en ny korrigering och senare kanske ett ”linsbyte” om jag skulle vilja fortsätta att leva ett liv utan glasögon.
Jonas förklarar – ditt öga är ju lite ”för kort” – och då är det fortfarande möjligt att korrigera, men allra bäst resultat får man om man är närsynt (dvs. att ögat är lite för långt). Då kan man enkelt ”slipa av hornhinnan” lite och då få ett beständigt resultat och en markant förbättrad syn. Med tekniken ”No Cut” genomför man detta utan att ens vidröra ögat.

Vi diskuterar länge och Jonas berättar ingående om olika alternativ för att korrigera just mitt synfel, hur det skulle gå till, när man skulle uppleva resultat och hur lång tid det skulle kunna vara.
Full av ny information och ”möjligheter” lämnar jag sedan kliniken. Innan jag går tipsar Jonas om att jag kanske bör kila förbi på ”ÖoB” och införskaffa att par billiga och kraftiga läsglasögon att ha under dagen. Jag förstår snart varför. När jag kommer ut genom dörren ser jag knappt något. Mina pupiller är stora som grytlock och solen gör att jag får gå baklänges och kisa för att inte bli bländad.

In på ”ÖoB” och famlar mig fram till läsglasögonen. Väljer de med ”högsta siffran” som går att hitta. De hjälper inte. Så på med mina ”vanliga brillor” och sen de ”nya” utanpå. Går till kassan. Biträdet undrar; ”Men det är ju inga glasögon här…” när hon scannar in streckkoden på prislappen. ”Jag vet, jag var tvungen att sätta på mig glasögonen direkt – annars ser jag inget”. Sen spenderar jag resten av dagen med dubbla glasögon och 5 cm från datorskärmen. Och vartefter min ”vanliga” syn kommer tillbaka så funderar jag noga på hur innerligt glad jag ändå är som ser så pass bra som jag ändå gör. Att inte kunna se är verkligen inte roligt! Och kanske, att det faktiskt kommer sluta med att jag om något år eller ett par kommer att investera i en synkorrigering. För det var verkligen inte smidigt att gå runt en dag med dubbla glasögon – än mindre springa ett maraton eller tävla i ”StrongWoman” med dem.

Här kan du kan läsa mer om Vårda Ögonklinik

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras