Jomen, jag glömde kanske säga det. Jag behövde aldrig välja bland passen. Det råkade ju nämligen vara som så att Atlet- och styrkeveckan pågår. Och jag klämde mig med. Hur gick det till..?
Tisdagen, första morgonen, hakade jag ju på ”morgonlöpnings-gänget”. Passet kändes för övrigt ovanligt tungt, kroppen trött och magen kurrade. Sista 50 metrarna joggade ledaren ikapp och undrade (nog i all välmening) om jag var här för ”Styrkeveckan”. Han tyckte väl, med all rätt, att jag där och då inte alls såg ut som tjejen som ska springa sitt tredje marathon om ett par månader. ”Vaddå styrkeveckan?” flåsade jag till svar. Sen visade det ju sig när jag skulle inleda veckan med första träningspasset på schemat att det ingick i programmet för ”Styrke- och atletveckan”.
Coach Gyula frågade om jag ville haka på. Men på villkoret att man är ”in or out”. Man kan inte droppa av eftersom det är ett program man följer under veckan. Hmm…tveksamt sa jag ok. Kändes nästan som att jag skrev kontrakt med djävulen – jag hade ju inte ens tagit del av deras program. Men jag ville ju vara med på tyngdlyftningen…
Två dagar senare är jag numer en del av ”atleterna”. Den 25:e atleten. Det finns egentligen bara 24 platser. Men Gyula tyckte väl synd om mig som så gärna ville lyfta. Eller så såg han någon liten potential i mig. Kanske den som jag tror att Calle också ser (jag inbillar mig det iallafall så känns det lite roligare). 🙂
Gårdagens övningar i over head squat (alltså att man sitter i en djup knäböj med sträckta armar över huvudet hållandes i en stång) visste jag redan innan vi drog igång skull bli en av veckans stora utmaningar. Orörligheten själv. Där placerades jag i ”OBS-klassen” direkt. MEN, så kommer Gyula fram till mig bakifrån; ”Dig behöver vi nog egentligen bara bända lite med…”. Så klämde sig en 110 kg tung och säkert 2 meter hög karl in bakom mig och in under stången. Han bände, tryckte och drog… sen fick jag rörlighets övningar att köra dagligen. ”Du borde kunna klara det innan veckans slut”. Och han såg verkligen ut som han menade det.
Sedan var det huvudstående… och – med hjälp från Ako (mer känd som Gladiatorn Toro) så vågade jag till slut! Jag menar, han är ju stark så det kändes tryggt.
Imorse, efter 1000 m simning och frukost stod föreläsning i ”Funktionell träning” på schemat. När Gyula beskrev, steg för steg, de olika moment som ingår i funktionell träning och hur man tar sig dit så bröt jag ihop.
Han beskrev de olika ”typerna” av människor. ”Nissarna” eller ”Duracell-kaninerna”, dvs de som kör järnet på gymmet, sen skadar sig, sen börjar igen, skadar sig igen. Toppar och dalar, år efter år. De kommer liksom aldrig nånstans trots att de tränar satan (när de inte är skadade). Sen är det ”Drömmarna”, de som kör sitt gamla vanliga, trygga och bekväma, pass alla dagar i veckan men alltid är lite missnöjda och undrande över varför de aldrig blir starkare. Sen finns det den tredje gruppen…de som förstår att kroppen behöver tid och ”rätt” utmaning och träning för att uppnå mål med sin träning. Vi kan kalla dem ”Atleter”. De behöver tid och tålamod i början. De behöver ofta stöd. Men när de sedan väl börjar behärska ”elementen” så får de utväxling. Blir starkare, smidigare…
Det var då tårarna kom. Av tacksamhet. För är det så att man ”hittar kärleken till träning” när man är 30+, då är det extra viktigt. Och nej, jag ska inte göra detta till ytterligare ett hyllninginlägg till Calle, men jag kände sån enorm känsla av tacksamhet och tillit!
Den där röda kurvan Gyula ritade på tavlan – det är MIN kurva! Min och Calles kurva! ”Atlet-kurvan”. Från 0-100. Från en träpinne till 105 kg i marklyft. Och näääästan idag en chin!
Resor tar tid. Ibland behöver man komma bort lite för att få distans. Minnas var man var, var man är men framförallt vart man är på väg!
