Jag slog nog i huvudet hårdare än jag trodde igår. Kanske en lättare hjärnskakning. Varför jag tror det? Jo, för att jag under resten av dagen igår liksom kände en sån oerhört skön känsla av lättsamhet. Allt är möjlig och inget är omöjligt! Men det krävs lite tur.
Ok. Vi börjar från början. I veckan öppnade lotteriet med chans att knipa en plats till New York Marathon. Var med redan i förra årets dragning men utan tur. Det är en chans på fyra att man har ”turen” att säkra en plats. När man deltagit i lotteriet fyra gånger är man garanterad en plats.
När jag ändå var i ”marathon”-mood passade jag på att skicka in en liten ansökan till ASICS Frontrunner 2018. Även det en favorit i repris. Kom inte med förra året, men det kostar ju inget att ge det ytterligare ett försök. Skam den som ger sig, den enträgne vinner, stora talens lag och allt det där ni vet.
Spatserade runt hemma i bara myskläderna (dvs fultrosor och linne), lyssnade på musik och då kom det till mig. Infallet! Med en smäll i huvudet och två ”chansningar” avverkade så kändes det bara helt RÄTT att ge mig på en tredje! Idag. Nu eller aldrig! Klart som tusan att jag ska våga mig på ett bidrag till #skakamedsara! För er som inte vet vad det är, så har ni missat nåt! Det är fantastiska, starka, fina Sara Dahlström (@sdahlstrom) som är chefredaktör för tidningen Hälsa och Fitness som gett sig tusan på att alla ska få dansa – med eller utan kläder – med eller utan gropar, rynkor. Ja – precis som vi är! För att det är så jävla skönt, härlig och befriande! Ok. Bra så. Men måste man spela in en film med sig själv, halvnaken, och lägga upp sig på Instagram för den sakens skull undrar ni? Nej, menar jag. Men jag ville göra det för att jag vill utmana mig själv. Jag menar. Varför skulle jag inte göra det? När jag ställer mig den frågan så kommer jag på tuuusen olika skäl till att inte göra det. För att jag fortfarande inte riktigt är kompis med min kropp även om det är milsvid skillnad och förbättring mot hur det varit tidigare i mitt liv. För att det fladdrar. För att det ”blubbar ut”. För att nån ju kan se. Ja, osv. Och just därför gör jag det! För att visa att jag, som ändå tränar rätt mycket, är lååångt ifrån nån jävla idealbild av hur en ”drömkropp” ska se ut. För att jag inte varit så snäll mot min kropp förut. Och för att jag älskar att käka. För att jag vill visa att hälsa och välmående inte behöver synas i form av ”magrutor” på utsidan – precis som att såren vi bär på insidan inte heller alltid syns där. Kroppspositivism handlar om SÅ mycket mer! Jag har redan min drömkropp! Den är min och jag står för den!
Så på med ljudet på hög volym – och så kör jag! Låten blev till slut ”Baby love” med Mother’s finest. SJUKT härlig! Slowmotion för att verkligen se alla ”svängar och dallringar”. Och sen ”send”. Snabbt! Innan jag ångrar mig.
Med skräckblandad förtjusning av ovisshet sitter jag nu och väntar på tre olika ”besked”. Ska jag få en plats detta år i NYC Marathon? Ska jag komma med i ASICS Frontrunner? Och sist men absolut inte minst – ska jag komma med i lördagens ”skakamedsara”-film..? Vet inte vad jag är mest nervös inför. Ska försöka att inte slå i huvudet mer på ett tag nu iallafall… Men vem vet. Kanske får jag totalt hjärnsläpp och bestämmer mig för att publicera filmen här också. Vem vet?
Ha en grym söndag och vill ni se mig dansa så får ni hålla lite koll på Saras insta idag.
