”Who run the world – girls”! Imorse var det dags igen. Morgonträning på CrossFit Södermalm. Boxen ligger typ 150 meter från där jag bor och med ett schysst erbjudande på tre månader så tänkte jag att det kunde vara toppen att testa på. Omväxling förnöjer liksom! Jag måste erkänna att jag ju inte riktigt känner mig som en ”crossfit-tjej” (än). Skulle jag mot förmodan få för mig att tro det så kan min ytterst begränsade rörlighet, (o)smidighet, feghet och en tusental andra saker snabbt få mig att komma på ”bättre tankar”. Men det är kul att testa.
”Who run the world – girls”! Imorse var det dags igen. Morgonträning på CrossFit Södermalm. Boxen ligger typ 150 meter från där jag bor och med ett schysst erbjudande på tre månader så tänkte jag att det kunde vara toppen att testa på. Omväxling förnöjer liksom! Jag måste erkänna att jag ju inte riktigt känner mig som en ”crossfit-tjej” (än). Skulle jag mot förmodan få för mig att tro det så kan min ytterst begränsade rörlighet, (o)smidighet, feghet och en tusental andra saker snabbt få mig att komma på ”bättre tankar”. Men det är kul att testa.
Medan Emma (som äger boxen och även ledde morgonens pass) plågsamt led med (åt) mig medan jag kämpade så kom jag att tänka på alla dessa JÄVLA kvinnor! Många (hemska) saker har fått kvinnonamn. Orkaner och ”the Girls” (crossfit WOD’ar). Och båtar såklart. Nu är väl de flesta båtar förvisso inte hemska. Men jag vet iallafall ett par-tre-fyra stycken som kvalar in – finlandsbåtarna – Mariella, Gabriella, Cinderella, Grace…
Och vad har alla dessa gemensamt!? Jo, en massa saker tydligen om man tänker efter. De kommer in i ens liv.vänder ens tillvaro upp och ner och när de väl är över (eller när man klivit av) så undrar man; ”Vad faaan var det som hände!?”. Och som med finlandsbåtarna och WOD’ar – så fort man klivit på och dragit igång så finns det bara en sak man vill och det är att den jävla resan ska ta slut! Det var också så som Greg Glassman (grundaren av CrossFit) resonerade när han började ge WOD’arna kvinnonamn. ”Jag tänkte att allt som får en att ligga platt på ryggen och titta upp mot himlen samtidigt som det får en att tänka; ”Vad var det som just hände med mig?”, förtjänar ett kvinnonamn”.
Gällande orkaner, så kom år 1941 romanen ”Storm”, om en orkan som kallades – håll i er nu – Maria (!!!). Den boken inspirerade sedan till ett standardiserat namngivingssystem för orkaner baserat på just kvinnonamn som togs i bruk 1978. Kvinnor är ju allmänt kända för att vara oförutsägbara och nyckfulla. Precis som orkaner och oväder. Eller hur?
Båtarna då. Jo, det finns lite olika teorier men de flesta (om man nu ska bortse från just finlandsbåtarna) handlar snarare om mäns kärlek, tilltro och tillförsikt till kvinnorna de namngivit fartygen efter snarare än något annat. Männen (som ju tidigare i historien varit överrepresenterade inom sjöfarten), tycktes vilja ha någon anknytning till en kvinna (eftersom de ju höll sig länge ute till havs långt ifrån både sina älskade mammor, systrar och framförallt kärlekar). De trygga kvinnorna. Starka och stabila som skulle föra dem säkert över haven. Fint.
Klockan är ju också en ”hon”. En riktigt vidrig sådan ibland. Särskilt i kombination med någon av kvinnonamnen i WOD’arna. Jag ska ägna resten av denna dag med att fundera på vad jag egentligen tycker om kvinnor i allmänhet och kanske mig själv i synnerhet. Tror att en viss del av hemligheten, åtminstone när det kommer till WOD-kvinnorna, ligger i att bli bättre tränad för att hantera dem. Kanske. Finlandsbåtarna och orkanerna ska jag bara se till att fortsätta hålla mig så långt bort ifrån jag bara kan. Punkt.
